Just nu

När Siri var i runda slängar tio månader började jag jobba heltid. Jag jobbade heltid under sommaren och under hösten, när Markus var i Umeå, jobbade jag cirka 60 procent. Eftersom vi inte hade sökt förskoleplats, men jag fick ett längre vikariat, ställde Siris farmor upp och skötte henne alla dagar hon inte jobbade. Genom att pussla kunde jag jobba en hel del och även om det bitvis var tufft att få ihop den vardagen som ensam förälder tyckte jag att det var värt det. Jag hade längtat så länge efter vuxen kontakt, att få vara något annat än förälder. Kanske blev det extra tydligt efter Umeåtiden, då jag hade en minimal umgängeskrets.

När jag väl är på jobbet älskar jag det jag gör, även om det blivit en skillnad sedan Extra lades ner. Rent utseendemässigt och hur jag kan jobba med sidorna känns bättre nu än med "min" egen tidning, faktiskt. Men jag känner också att jag hamnar mer i ingenmansland. Förut jobbade jag på för mig själv, det blir ju så eftersom jag inte deltar i redaktionens morgonmöten eller har någon chef som jag behöver uppdatera på mina jobb, men varje månad när Extra landat fick jag alltid mycket beröm. Nu är det jag gör på ett annat sätt en del i helheten, och det är ju bra. Men jag känner mig ännu mer ensam och osynlig.

Å andra sidan är jag väldigt synlig. Jag ser att hyfsat många läser mina ord här och det jag skriver här hjälper mig faktiskt mycket i mitt övriga skrivande. Men ibland känner jag att jag ska hämta så mycket från mig själv. Den del reportage och artiklar jag skriver är hyfsat liten motför allt jag skriver och tycker från mig. Krönikan om mammalivet, ingångskrönikan på Helgsidorna, tips - och så skivrecensionerna. Jag kan bli rätt less på det och det gör även att jag måste tänka idéer nästan hela tiden, vart jag än är - typ. Samtidigt tror jag inte att jag vill ha det annorlunda.

Det jag känner nu, att jag tvärt emot hur det tidigare varit både efter föräldraledighet och semester - att jag längtat tillbaka till jobb och rutiner, att jag vill stanna hemma förvånar mig egentligen inte när jag tänker närmare på saken.

Först visste jag att vi skulle mellanlanda i Umeå, därför stod hemmafixet ganska stilla. Det var liksom ingen idé. Sedan bodde vi i Umeå och där fick min kreativitet inte vidare utrymme, i en andrahandstvåa med lånade möbler. Sedan flyttade vi hem, men vi visste inte hur vi skulle göra. Bo kvar, flytta? Därför stod tankarna på fixa och dona tillbaka även fortsättningsvis. Men nu, nu när det känns som om våra planer kan gå vägen är det som att en sovande del av mig vaknat på riktigt. Jag gör planer, ser vad jag vill förbättra, ändra.

Därför känner jag också behov att vara hemma. Jag vill måla, sy, arbeta med boendet!

En annan anledning till hemmavara-känslan är också att Siri varit mycket mer harmonisk i jul än under hösten. Hon trivs hemma. Naturligtvis vet jag att hon har det bra och utvecklas på förskolan, men det är så skönt att se henne fixa på förmiddagarna. Hon är i en period då hon helst är hemma. Hon roar sig bra långa, långa stunder och jag kan pyssla på med mitt. Hon har sovit länge på morgnarna och jag har sluppit morgonkonflikter och vi har inte haft trötta-efter-jobbet-göra-mat-fixa-allt-stunder.

Jag skulle gott kunna vara hemma. Länge (säger jag nu).

Jag tänker också lite på vad som händer med mina sidor på jobbet om jag är sjuk. Tankarna kom rätt naturligt med tanke på att jag känner mig risig nu. Vad händer då? Det är något jag måste kolla upp och säkra, men det är inte så lätt för någon annan att bara ta över, inbillar jag mig i alla fall.

Med alla dessa ord har jag nog inte kommit fram till något speciellt. Mer än att min starka känsla för att vilja vara hemma har flera förklaringar. Men det hjälper inte. Och imorgon kommer jag att vara glad för att jobba igen - men jag kommer också att känna mig sliten och hjärnockuperad med tankar på hemma.