På dagens helgsidor kunde man bland annat läsa om papperstranor.Förra helgen publicerade jag berättelsen om hur Elisabeth och Andreas fick sin efterlängtade dotter.
Att skriva om känslomässigt starka händelser eller skeenden är bland det jag tycker allra mest om. När orden och historien i sig är så stark så det enda man som journalist behöver göra är att låta människorna träda fram. Det behövs inte många adjektiv, snarare behövs ofta historien skalas av för att framträda klart.
Jag tycker att familjen Berglund gjorde ett modigt val att ställa upp. Har du inte läst texten, hittar du den här.
2 kommentarer:
Jag minns när jag gick i mellanstadiet och fick vika tranor för att skicka till minnesplatsen av den döda tjejen som du skrev om.
Kan fortfarande vika tranor, rikigt kul! Ska så småningom lära mina barn det också. Kram Sara
Jaha, ni fick göra det! Jag hade nog gärna gjort det som mellanstadie-elev också. Lärde mig ju nyss att vika, men gillar det. Tycker om tanken att kunna skapa figurer utan tejp och sax av bara en pappersbit.
Kram.
Skicka en kommentar