Fastspikat

Här ser man ungefär storleken på utbyggnaderna. Lite dåliga perspektiv, men men ...

Och så är det fastslaget på riktigt, vi bor i en byggarbetsplats : )
Och så lite blommande häggmispel på det.

Jag minns så väl när min syster berättade för mig att pappa skulle sälja sitt lilla hus på Djupviken. Jag låg på sängen i tvåan, tre trappor upp, på Källbogatan. Trivsamt, men slitet lägenhet och på gränsen till för trång för oss tre. En tanke väcktes. Vi kanske skulle kunna hyra huset? Men pappa erbjöd oss istället att köpa det.

Så började vi renovera, kring julen 2004 (jag är mycket dålig på årtal och Markus somnade med Siri för flera timmar sedan så jag kan inte rådfråga honom). Ett halvår kämpade vi i huset, med viss hjälp. Golvåsar, golv, badrum, trappa, el ... Under tiden bodde vi inneboende hos min mamma.

Ibland har jag önskat att jag dokumenterat den tiden. Alla problem, allt missflyt, hur vi kröp omkring i krypgrunden mitt i vintern. Nu minns jag inte vad problemen var, men då överskuggade de mycket.

Vad minns jag då från den tiden? Smutsig fleece, keps, konstant frysa, komma hem på kvällen och vara så totalt slut att man knappt orkade koka te. Att duschen innan man gick och la sig var det bästa som hände på hela dagen.

Den här gången är det annorlunda. Vi kommer delvis att vara inblandade i processen, men det är inte vi som driver den framåt. Men ändå, jag vill ha kvar både text och bild från hur det var. Om inte annat för att kunna lämna vidare. Jag är trots allt femte personen ur vår släkt som äger huset, min pappa är uppvuxen här.

Så, räkna med en del byggbilder framöver.