Februarikänsla.
Alla gånger om.
Små fraser, minnesbilder, helt utan större mening, fastnar i huvudet.
Tatueringsstudion som via en trottoarpratare gör reklam för borttagning av gamla tatueringar. Men som stavar ordet tatueringar "tattueringar".
Ekbergs konditori som sätter upp en stor, ful lapp om att reklammuggarna bara är för te, inte kaffe. Och spelar reklamradio. Lady Gaga på anrikt café känns inte helt naturligt i min värld.
Och så kör jag fortfarande bil till jobbet. Vågar inte cykla i kylan med mina dåliga knän.
Varje morgon förundras jag över samma sak. Det är minus 25. Jag fryser. I bilen. Med dunhandskar på. Och ser människor (inte bara tonåringar) promenera utan både mössa och vantar. Jag förstår det verkligen inte. Må så vara fåfänga eller obetänksamhet, men jag skulle inte fixa det.
Hemis öra har inte blivit sämre, så kanske kanske har vi tur. Jag har munsår och statiskt hår. Men egentligen fungerar livet fint just nu. Siri är glad, äter flera portioner både till frukost och middag. Just nu börjar hon sina dagar med smörgåsar, keso och majs. Gnället fram till sånggående har sedan länge tystnat. Det märks att vi börjar ha en större tjej.
Jag blir glad när jag skriver om henne, vårt vackra barn. Så jag slutar skriva nu. Och tar förhoppningsvis med mig lite positiv energi genom dagen.
2 kommentarer:
Fina och kloka februarikänslor.
Gillar inte Ekbergs som något annat än vad det tidigare alltid varit. Rädd att det förlorar sin charm bland fula lappar och rappa toner. Tystnaden är underskattad.
Hoppas knäont tar slut och dunhandskarna förblir varma: Snart är det vår. Vi håller ut en liten stund till bara. :)
kram
Visst är tystnaden underskattad! En tid när jag morgontränade åt jag ofta frukost på Ekbergs. Det var så ljuvligt att sitta där själv och meditera eller läsa i stillhet innan jobbet tog vid. Tack för uppmuntrande ord, med hjälp av dem kan jag tänka mig att hålla ut en stund till : )
Varmaste helgkramen till dig.
Skicka en kommentar