fredag, september 09, 2011

Att inte kunna vara sitt rätta jag och att sedan kunna det

Det är fredag morgon och grått. Jag är förkyld och känner mig trött, sliten, otillräcklig och lite skör i själen.

Ett samtal får mig att tänka på min resa. Med underproduktion av sköldkörtelhormon. Hypotyreos. Och hur det genom åren istället utvecklats till ett problem där biverkningarna gjorde mig sjukare än själva underproduktionen.

Min resa har varit lång, men jag förstår att det finns människor som har det betydligt värre. Därför publicerar jag nu delar av det brev jag skrev till min läkare här.

Här kanske andra som funderar hamnar via sökord. Jag hoppas det. Jag vill gärna förmedla min historia.

Hej Xxxx!

Att vakna om nätterna av smärta när knäna rör vid varandra i sömnen. Att lägga en kudde mellan dem för att kunna ligga på sidan och läsa. En rädsla att insidan av knäna ska råka nudda i en stol, i cykelramen. Konstant värk. Att inte kunna träna, yoga eller ens cykla till jobbet. Att inskränka hela ens livsmönster och ta bort glädjen i rörelsen. Att inte kunna vara sitt rätta jag.

Att ha ångest inför att gå och sova. Inför att tvätta håret, eftersom stora delar ligger kvar i avloppet. Att må dåligt över att föna och fixa. Att hårbotten skiner igenom, att aldrig känna sig fin.

Att blöda i tandköttet - med risk för tandlossning - i flera år. Att känna en inre stress. En obalans i själen. Att gång på gång få frågan om man inte ändå är deprimerad. Att ha så mycket örontjut att man knappt för tv:n om kvällarna.

Så har mitt liv varit. Och så skulle mitt liv ha fortsatt att vara.

Men jag nöjde mig inte med sjukgymnastik, Zol-gel och olika doser av Levaxin.

Jag nöjde mig inte eftersom grundproblemet fanns kvar.

Så jag sökte mig till en läkare i södra Sverige. Jag fick grishormonet Armour Thyroid godkänt på en dag av Läkemedelsverket.

Det var i mars.

Sedan dess har mitt hår växt tillbaka. Jag har ett friskt tandkött. Jag mår bra i själen, jag har inga utslag, inget örontjut och trots många mils löpning känner jag inte ett uns av smärta. Istället känner jag mig fri.

Jag vill förmedla denna känsla till dig, Xx. För om jag hade nöjt mig med ditt svar om att grishormon inte används i Sverige hade jag fått leva ett halvt liv.

Med vänlig hälsning

Mari

7 kommentarer:

Anonym sa...

Bra jobbat... Fler borde ta kraften och modet att göra det du gjort! /saken

Isabelle sa...

Har inte tittat in här på evigheter och vet lite om det du gått igenom. Blev så enormt rörd när jag läste ditt brev. Så starkt av dig! Och så fantastiskt underbart att du mår så mycket bättre! Stor kram!

Lina - KITCHENBLOOM sa...

Bra Mari! Ditt brev behövs, för nästa patient som söker och som blir felbehandlad. Så starkt av dig att inte ge upp och så roligt att förstå hur bra du mår idag. Vet du - det märks i dina ögon, på de bilder av dig på bloggen jag sett under åren. Det är skillnad idag. Det är det.

Kram.
Lina

Anonym sa...

Kanonbra att du skrev det brevet! Kanske doktorn får sig en tankeställare.
/Birgitta

Anonym sa...

Bra att du mår bättre!! Förstår att det har varit en jobbig tid! Kramar Sara

Martina sa...

Härligt att höra att det blev som du hoppades! Starkt jobbat!!!

Mari sa...

Tack för fina hjärtevärmande kommentarer. Det är lätt att glömma hur det varit när man blir bättre. Kramar i mängder : )