Om att följa sitt hjärta

Jag tänker på vart ens intresse kan ta en. Hur åren formar och omformar.

Jag och Markus har delat vardag i snart tolv år.

Jag var 19 när vi träffades och hela mitt vuxna liv har jag levt med honom.

Jämställda är vi inte. Han byter däck, skottar och klipper gräs. Jag tvättar och skurar. Men samtidigt, vi har en fin vardag tillsammans. Vi gör lika, om än olika saker.

Han lagar mat och går ut med soporna, jag bäddar rent och köper hem toapapper. Presenter och ansvar för utflyktsväskor, vantar och skidor, det delar vi på.

Ungefär så. Kanske är det också någon form av jämställdhet.

Jag har ingen anledning att stämma in i klagokören när människor småklagar på sina män, om att de aldrig lagar mat, att den där presenten aldrig skulle bli köpt om inte en själv gör det. Jag skulle aldrig prata om min partner så, inte på det allmänna klagosättet.

Vi lever bra. Och lyckligt. Nästan varenda dag är vi glada att se varandra.

En puss, en kram.

Ibland tänker jag tillbaka på då. När vi var unga. Vad skulle jag tycka om oss som par då jämfört med nu?

Under de senaste åren har ett slumrande intresse väckts till liv hos min man. Det har tagit allt större del av hans fritid. Och det gör mig hjärteglad.

Att våga pröva något nytt. Att ge sig ut på okänd mark.

Att livet fortsätter att forma och omforma.

Nu har intresset blivit större än så. I alla fall för ett tag.

Efter nyår är han tjänstledig för att följa sitt hjärta. Det känns fint.