När det genomarbetade får ta plats

Till och med jag måste glädjas. Det ligger äntligen snöflingor på marken. Och även om jag halkade i går morse och slog upp min sträckning i låret och gjorde illa svanskotan och bakhuvudet så är det vita välkommet.

Jag har nästan helt lämnat all träning utom yogan. Det känns rätt just nu, och jag försöker lyssna och lita till mig själv. Ikväll åker jag på yogakurs och syster min kommer och tar hand om våra tjejer medan maken gör sin första arbetsdag i Skellefteå. Det blev lite ändrade planer där, men det blir nog bra.

Just nu pausar jag och andas. Jag jobbar med 11 357 vackra och viktiga tecken som ska bli en artikel till på lördag. Och mitt i texten, som långsamt börjar andas och pulsera av liv blir jag avbruten. Min cykel, som jag ställt in långt under en trappa för att växlarna frusit, får absolut inte stå där. Den stör ordningen. Bättre att jag kör bil, släpper ut avgaser och måste lämna jobbet var tredje timme för att ställa om p-skivan. Misshandel och kränkningar i min text och en cykel under en trapp, kontraster i livet. Jag andas och försöker släppa det.

Tänker på inspirationsföreläsningen med DN Söndag-reportern Ulrika By på högskolan, som jag lyssnade till i går. När de gjorde om DN sist ökade de längden på sina personporträtt, från 10 000 till 20 000 tecken. Deras reportage är 30 000 tecken långa. När vi skriver långt närmar vi oss 5 000 tecken. Det känns fint att det långa, genomarbetade, eftertänksamma får ta plats. Att vi behöver det i våra liv.