Peace piece

Jag läste och fullkomligt älskade Linda Olssons debutbok ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”.

Den handlar om en ung författarinna som drar sig undan till en liten by i Dalarna för att kunna skriva färdigt sin roman. Hennes närmaste granne är en äldre kvinna. Dessa två personer närmar varandra, försiktigt och fåordigt.

Det kanske inte låter mycket för världen, men det är en fantastisk bok. En sådan läsupplevelse när både handling och språk är fantastiska. Samförstånd, vänskap, smärta och tysthet.

Och så tilltalet, språket, hur orden är behandlade. Varsamheten, exaktheten.

Sedan kom ”Sonat till Miriam”. En bok med vacker titel, men som inte alls berörde mig på samma sätt.

Jag och min svärmor lyssnade till Linda Olsson på en Ordmånkväll. Hon är född och uppvuxen i Sverige, men bor sedan många år tillbaka på Nya Zeeland. Hennes två första böcker är skrivna på engelska och har olika översättare. Jag minns att hon pratade mycket kring innebörden av detta, med olika översättare.

Så kom en tredje bok som jag inte uppmärksammade, alls. Men för ett tag sedan blev jag tipsad om den och har precist läst sista sidan.

Och magin är tillbaka.

Jag läser mig till att Linda Olsson denna gång skrivit parallellt på svenska och engleska.

De precisa formuleringarna. Historien om en svensk kvinna som flyttat till Nya Zeeland. Som tar hand om en pojke, uppenbarligen misshandlad av sin mormor.

Den är så fin, så fin.

I boken spelar pojken och kvinnan piano tillsammans. Jag sökte reda på ”Peace piece” och när jag lyssnar till den ser jag dem framför mig.

Och det är fint och kärleksfullt och smärtsamt. Allt på samma gång.

Jag är väldigt glad för ”Det goda inom dig”.