Abayor, mutawor och pengar

Det som fångar mig mest med Catrin Streets bok "Mina år med bin Ladens" är inblicken i det saudiarabiska samhället.

Bland annat berättar hon om kvinnornas täckande klädnad. Abayor, svarta handskar och slöjor gör att de enbart visar ögonen när de vistas ute.

Visar en kvinna en centimeter hud eller några hårstrån attackeras hon i boken av mutawor, den saudiska sedlighetspolisen.


Catrin Streete skriver att det är svårt andas bakom klädnaden och att många saudiska kvinnor har problem med bland annat astma och benskörhet -  som de får på grund av D-vitaminbrist, en konsekvens att de inte får tillräckligt med solljus.

Catrin skriver också om en brand i en saudisk flickskola. Flickorna och lärarinnorna rusade ut på skolgården för att rädda sig från lågorna. Alla klarade sig utan allvarliga skador. Men när brandkåren kom dit stod kvinnorna och flickorna utomhus utan sina abayor. Mutaworna, som också kommit dit, jagade in flickorna i den brinnande skolan. Bättre att dö som en hedervärd kvinna än att exponeras för männens blickar.

Men boken behandlar givetvis mest om Catrin Streetes personliga resa. Från ung Stockholmstjej till en kvinna som umgicks med den oändligt rika bin Laden-familjen.

Boken är uppbyggd av minnesbitar, ofta från festligheter världen över. Kapitlen för många gånger tankarna till någon som berättar gamla partyhistorier, men med lyx upphöjt i oändlighet.

Dubbelmoralen blir tydlig när hon å ena sidan påläst avråder sin vän Bakr bin Laden att investera i odlingar för jätteräkor eftersom de är så dåliga för miljön, men å andra sidan flyger privatjet världen över för att shoppa.

Det handlar om ofattbar lyx. Om möten med vår tids största musiker och kungligheter. Det handlar om att döva ensamhet med American Express, om kontrollbehov och kulturkrockar.

Till exempel skriver Catrin Streete om hur män gjorde för att komma i kontakt med kvinnor.

Om en saudisk man såg en ensam tjej i en bil med chaufför, körde han upp vid bilen och gestukulerade att chauffören skulle veva ner rutan. Sedan kastade han in en mobiltelefon och ett förprogrammerat nummer. Oftast ringde killen själv så fort han kastat in telefonen och hoppades att tjejen skulle svara.

"Att det var så här det gick till vet jag av egen erfarenhet - jag fick säkert trettio telefoner inslängda i min bil. Jag skrattade alltid, plockade ut simkortet och använde telefonen. Ibland svarade jag och tackade så mycket för telefonen."

Men sammanlagt stannar "Mina år med bin Ladens" vid en fascinerande historia. Som en slags sann skröna. Den skrapar mest på ytan och det blir de stora gesterna man minns, istället för de små, innerliga, intressanta resonemangen.