Frågornas fråga

Jag tänker ibland att jag kanske visar för mycket yta. För lite text. För lite inre.

Som att mysiga stunder, träning, familjeliv, sena nätter på restaurang med vänner och resor tar överhanden från det inre.

Från funderingar.

Så är det naturligvis inte. Men ibland finns inte tid eller vilja att dela med. Och bara mys är mitt liv såklart inte.

Men.

En av mina ambitioner är att göra vardagen - där man lever största delen av tiden - så bra som möjligt. En del av det är att jag som förälder inte kommer med ultimatum och hotelser utan att vi tillsammans diskuterar och försöker förstå varandra. Även om jag inte alltid räcker ända fram (och det är väl inte meningen heller) så tycker jag att jag och min dotter har en fantastisk relation. Vi har stort utbyte och ofta väldigt trevligt tillsammans.

Och i går, lyckades hon faktiskt ställa den ultimata frågan.

Frågornas fråga. En fråga upphöjt i fråga.

Liksom de flesta barn har Siri haft sina extrema varför-perioder. Då frågan ibland ställs per automatik, utan att hon är speciellt intresserad av svaret.

I Paris hade hon high score. Sen kväll i tunnelbanan, glansiga stirrande ögon och ett frenetiskt tuggande på ett bubbelgum. Hon frågade om andra världskriget (efter att vi varit vid landstigningsområdet under D day), om Hitler och så blandade hon in ämnen som epilepsi i det hela. Säkert lite Paris och annat också.

Nästan så vi väntade på att det skulle börja ryka ur öronen.

I går såg vi fortsättningen på "Marie Antoinette", som vi pausade efter en timme sist. I går hade småbenen svårt att ligga stilla, så till slut stängde jag av eftersom jag inte orkade ligga bredvid en ålande mask och översätta längre.

Så gick vi och la oss och frågorna haglade. Om Versailles, om Marie Antoinette, vilken väg de flydde, vart de blev halshuggna (visade henne den platsen i Paris), om jag - liksom drottningen - svimmade när jag födde barn. Und so weider.

Jag svarade efter bästa förmåga. Och så till slut pausar hon, och säger:

"Mamma! VARFÖR frågar jag så mycket?!"

Och jag kände, att där kom den. Frågornas fråga.

Själv har jag avslutat en antiinflammatorisk kur. Men direkt jag slutar känner jag av mina knän igen. Inflammation i båda. Reumatisk utredning väntar till hösten när vårdcentralen kan ta emot mig. Nu går det knappt att få en telefontid, ens. Inte för att jag på riktigt tror att det ligger till så, men min sjukgymnast vill att jag ska kolla upp.

Annars har vi satt sjukgymnastiken på paus. Jag har ett program och tränar på, och han rekommenderar en konstant lägre dos inflammatoriskt. Men jag vet inte. Eller jag vet. Att just det inte känns rätt. Men vi verkar inte komma vidare och jag orkar inte ens bli frustrerad.