Denis Mukwege

Det är en snömorgon den andra december.

Jag har en tidig tid men på plan fyra är man redan försenade, trots att dagen knappt har börjat.

Jag sitter i väntrummet och dövar mitt medvetande dubbelt om. Med boken jag bär med, och med nyhetsmorgon på tv:n som står på.

Programledarna pratar om det alternativa Nobelpriset.

Läkaren Denis Mukwege arbetar i krigshärjade Kivu i Demokratiska republiken Kongo. Han och hans kollegor har opererat mer än fyra tusen kvinnors krigssöndertrasade underliv.

Och här sitter jag och jag har ett barn.

Jag är hel, även om något är trasigt. Vad det är och vart det är, verkar ingen kunna förstå.


En stund senare sitter vi i en triangel. En treenighet i form av en kontorsstol på hjul, en besöksstol och en pall.

Jag och två manliga läkare.

Minst en gång tror jag att båda har lyft på glasögonen och gjort den där näsrotsgnuggningen.

Den trötta.

Minst en av dem har kliat sig i håret också. Sådär läkartankspritt.

Jag är fortfarande något av ett mysterium. För mig själv känns det inte som en utmaning längre.

Det finns så många delar i detta, och jag undrar om jag någon gång kan sätta alla i skrift. Jag vet inte heller om det behövs.

Jag känner inte mycket och jag vet inte om det är så för att jag blivit så van. Van att sätta mig i i-väntan-på-läge.

Nästa tid, nästa medicin. Nästa undersökning.

Mitt emellan sjukhus och pallar och besöksstolar och jag vet inte vad.

Men med det är det nog slut snart.

När jag går därifrån tar jag trapporna och när jag kommer till bilen så tänker jag knappt på det längre.

Fast när jag läser det här vill jag bara gråta.