* * *
Återkopplar till vad jag skrivit om att vara en få-personers-varg.
Om att trivas med det egna sällskapet, rätt ofta.
Många gånger har jag utvärderat mig själv och funderat över varför jag inte haft en allra-bästa-vän genom livet.
Kanske för att det finns någon slags samhällelig föreställning om att så ska det vara.
Kanske speciellt som tjej?
Du ska ha den där väninnan som du kan berätta allt för. Jag har ofta stått lite på sidan av. Varit den tredje parten i en sådan vänskap. Funnits med ett tag. Gått vidare.
Det är klart att jag lärt mig saker genom åren, och med tiden faller pusselbitar på plats både här och där och jag håller mig själv verkligen inte som perfekt.
Men när jag läser tidningen i dag (hade nästan glömt intervjun, den gjordes för ett bra tag sedan) tänker jag att på den sidan här ovan finns två av mina närmaste vänner - och jag - samlade.
Jag lärde känna dem, min mentor Ulrika, och min skribentkollega Magnus, för många år sedan. Genom tidningen, genom orden och kreativiteten. Vi har haft olika faser i livet, mer eller mindre synkade. Men nu finns de mer än någonsin tidigare.
När jag tittar på sidan känner jag mig så rik. På vänskap, ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar