fredag, mars 24, 2017

Sovplats




* * *
Den är fortfarande som en dröm, Siris säng.

Baldakinen blir en mysig omslutande koja, solstrålarna nästan vilar i tygets mjuka böljor.

Ljusslingan och den svagt lysande stjärnorna, som vi dimrar upp när vi läser. Och så fjädrarna med träkulor som vajar lätt när vi blåser på dem.

Den mullvadsfärgade ryamattan fångar mjukt upp fotsulorna när hon tassar upp om morgnarna, nyvaken och sovvarm. Hon som bor här.

{ den vackraste flickan i världen }


torsdag, mars 23, 2017

Jag, då?




* * *
Ärligt talat, den har dagen har varit en riktig skitdag. Det är sällan jag tänker så, men den här torsdagen nådde faktiskt upp i den klassen.

Jag brukar inte tänka på min hypotyreos som en sjukdom. Men de sista åtta månaderna har det blivit tydligt, att det är en sjukdom jag har. Min ämnesomsättning är alldeles för låg av sig själv, men med hjälp av grishormon kan jag hålla den på en okej nivå, och själv må bra.

Sedan jag senast ändrade min dosering, efter att först ha omätbart höga och sedan omätbart låga värden, så har jag försökt få ta ett enkelt blodprov. Sedan i januari. Det är alltså möjligt att jag fortfarande äter fel dos, och att jag inte ens kan få reda på det.

Trots att jag själv numera betalar för blodprovet, så får jag inte ens komma och ta det.

Förra veckan var jag på sjukhuset för ett annat problem som också har med min sjukdom och medicinering att göra. Jag fick äntligen ta blodprovet.

I dag ringde jag för att få svaren. Det är något jag både längtat efter och gruvat för, vetskapen om att jag återigen måste utvärdera och kanske ompröva.

Så visar det sig att de inte ens tagit det rätta provet. Trots att jag specifikt frågade om det, då hela besöket handlade om det. Trots att jag dubbelkollade med provtagningssköterskan.

Jag är inte heller välkommen tillbaka för att göra om provet.

Så nu sitter jag här, med ett stort gulnande blåmärke i armvecket. Men utan svar.

Jag är utan svar och veckorna och månaderna går och när jag tänker på det så blir jag så oändligt sorgsen. Jag vill må bra, jag har kämpat så hårt och ändå är det så svårt.

Det är därför jag klassar den här dagen som en skitdag.

Men jag har fått tulpaner och god soppa och i morgon.

I morgon är en ny dag.


onsdag, mars 22, 2017

God morgon




* * *

{ hittar god-morgon-frågor att svara på }

Jag älskar intervjuer där den aktuella personen berättar om sin dag i en intilliggande faktaruta. Älskar att jämföra när de kliver upp, vad de äter och när de går och lägger sig med mina rutiner.

Hos Englas showroom hittade jag morgonrutin-frågor som jag också ville svara på.

När går du upp?
På vardagarna ringer väckaren 05.40. Jag snoozar aldrig, utan kliver upp direkt.

Vad är det första du gör varje morgon?
Beror på vilken dag det är. Vanligast är att jag dricker ett stort glas vatten och tar min medicin. Annars är det att rasta hunden och ge henne mat.
Sedan är det direkt på frukosten.

Hur lång tid tillbringar du i badrummet varje morgon?
Inte särskilt lång, men jag sminkar mig inte heller i badrummet. Det gör jag vid skrivbordet till nyhetsmorgon. Det är en mysig stund för mig. Totalt är jag på övervåningen för mig själv en halvtimme. Då bäddar jag, borstar tänderna, sminkar mig och kammar håret.

Är frukost viktig?
O, ja. Det har jag ärvt från min mor. Jag vill äta direkt jag kliver upp.

Vad äter du till frukost?
Smörstekt och ostpanerad omelett med kokosgrädde samt massor med grönsaker. Ljummet vatten och två koppar kaffe. Ibland med stötta kardemummakärnor i.

Är du morgontrött?
Nej, det kan jag inte påstå.

Vad har du för alarm?
Telefonens standard, tror jag. Har mobilen i ett annat rum, så när den ringer kliver jag upp och stänger av den.

Hur ser en perfekt morgon ut?
Vakna vid åtta, halv nio. Ha gott om tid att äta frukost och läsa tidningarna. Sedan ut i solen.
Drömmer jag bredare än så, är det såklart frukost i skuggan utomhus nära en paradisstrand på Bali. Eller på ett kafé med stora fönster ut mot morgonrusningen i New York. När jag ändå passar på så skulle jag äta en god macka på glutenspäckat surdegsbröd.

Vad är det bästa med morgonen?
Känslan av stillhet och en ny dag.

Hur går du helst klädd på morgonen?
Hemmakläder. Tights, linne och stickad tröja eller mjuka byxor och huvtröja. Skönt, men ändå påklätt. Hundhårsvänligt.


tisdag, mars 21, 2017

Att bli omhändertagen



* * *
Kanske bland det lyxigaste man kan göra?

En helt vanlig arbetsdag kompade jag ut tidigare och begav mig hit, till Kust hotell & spa i hjärtat av min stad. Tog hissen upp till spa-våningen och lämnade in ett presentkort jag vårdat ömt. Som att vetskapen a-t-t är nästan lika stor njutning som själva händelsen.

Jag fick handduk och badrock och tofflor och bytte om i vacker miljö. Sedan slog jag mig ner i en fåtölj, drack ett glas vatten och njöt av utsikten innan min ansiktsbehandling började.

Jag blev bortskämd med rengöring, enzympeeling, aha-booster samt ansiktsmask, akupressur och kräm. Jag fick brynen plockade och ögonfransarna färgade. Allt medan kroppen slappnade av på en mjuk bädd med värme inunder.

Sedan fick jag med generöst med prover hem. Satt en stund med ett glas vatten i stillhet innan jag cyklade till skolan för att hämta min dotter.

Tänk, att bli omhändertagen i en dryg timme kan kännas som att man varit på en härlig minisemester.

Det gör mig alldeles extra glad, en helt vanlig dag i mars.

[Bilderna är lånade från Kust:s hemsida]


måndag, mars 20, 2017

Vårdagjämning och glädjedagen


* * *
Det är FN som har instiftat Internationella Glädjedagen, efter att kungadömet Bhutan i södra Asien ska ha drivit frågan.

FN tog till sig det hela, eftersom lycka är ett grundläggande mål för mänskligheten.

Läser man vidare, så har man valt den 20 mars som firardag eftersom solen är på samma plan som jordens ekvator.

Dag och natt är lika långa, något som ska betyda balans i jordens himmelska koordinatsystem.

Vårdagjämningen, alltså.

Det är fint, tanken bakom alla fakta. För mig är balans och lycka tätt sammansatta.

Jag var ute och sprang en runda under söndagskvällen. Jag var lite för nyäten och det var mörkt och halkigt och jag känner fortfarande av lungorna lite lätt efter förkylningen. I alla fall, det var skönt att komma ut och svettas lite, även om det var tungt.

Jag sprang där i makligt tempo och lyssnade podd. Där pratade programledarna om lycka.

En person sa att hon tidigare trodde att man levde ett lyckligt liv om man kände sig lycklig största delen av tiden. Alltså att man kände det där glädjeruset ofta, ofta. Men att hon med åren insett att ett lyckligt liv, det har hon när hon tycker att det mesta är bra. När man det finns balans och man tycker att det mesta flyter på och är roligt.

Vidare sa hon att det är lätt att jaga kickarna och missa att man faktiskt lever ett i grunden lyckligt liv.

Stycket ovan har mina egna värderingar och min tolkning inbyggt i sig, såklart.

Men så är det, tror jag. Att glädje och lycka inte behöver betyda gapskratt och lyckorus mest hela tiden. Såklart beror det på vilken person man är också.

Jag tänker, att på Internationella Glädjedagen, fångar jag upp det lilla i tillvaron som gör mig glad. Det som lätt passerar förbi, men som i självaste verket är just ~ livet.


Söndag på is


* * *
En ledig dag betyder en ny is att strosa på.

Medan Siri lekte med kusiner tog jag och min älskade bilen ut i naturen. Gick efter skoterspår på isen och kände horisonten och vårsolen värma.

Hunden nosade i harspår och lekte med en handske och jag nästan kände doften av rykande varm choklad på ett sittunderlag.

Det var en fin förmiddag. Att låta hunden springa och nosa sig trött och lycklig, så där så hon liksom rinner ut över hundbäddens kant hemma efteråt.

Sedan har vi faktiskt köpt en sak i helgen. Något som jag inte trodde att jag skulle vilja ha, men som jag fantiserar om ska ta oss än mer ut i bland sjöar och bladverk och stigar.

Jag ska visa vad, när jag har någon bild till hands.



torsdag, mars 16, 2017

Springa längs polcirkeln



* * *
Det blev ett gäng dagar med väldigt lite träning och ingen löpning alls. Först var det en kvällsvecka på jobbet och sedan febern och förkylningen som satte stopp.

Från helgen och framåt har jag yogat lite ~ förutom att gå promenader ~ för att få lite blodgenomströmning. Axlarna och nacken krampar ihop i brist på rörelse.

Men i går fick jag feeling och sprang det första löppasset. Valde löpband framför slaskiga och halkiga gator och betade av runt nio kilometer på en timme. Det var inte a walk in the park, men inte heller jättejobbigt.

Det var ett stabilt komma-tillbaka-pass helt enkelt och efteråt har allt känts bra. Som att maskineriet rullar igång igen.

Jag har nu hakat på tre utmaningar.

Först ut är Räddningsloppet i Piteå på vårkanten. Det läskiga är alla hinder man ska passera, men jag tänker att jag ska göra upp med min uppfattning av att vara klumpig. En irrationell känsla som hänger kvar från redskapsgymnastiken i skolan. Det känns kul att göra det hela som ett team, då blir det lättare att känna glädjen och peppa varandra.

Sedan kommer Artic circle race: Run through the wild i augusti. Som deltagare blir man utflugen med helikopter och ska sedan springa 1,5 mil tillbaka till civilisationen. Berggrund, myrmark och björkskog längs polcirkeln.

Till sist tänkte vi ta revansch på Myrsyran, terrängloppet i Kirunas myrmarker med naturliga hinder. En bruten tå på min co-runner satte stopp i fjol, men nu hoppas vi på bättre tur.

Och plötsligt känns det ännu roligare att springa. För alla upplevelser blir ju så mycket mer "njutbara" om man är väl förberedd. Känns spännande och utvecklande att byta maratonasfalt mot myrar och fjäll. Och ensamlöpning mot gemenskap.

Hej löpning.
Jag är lite nykär i dag.
Nu springer vi.


måndag, mars 13, 2017

En vecka av se-fram-emot





* * *
Det är måndag i mitten av mars och jag kryper upp framför datorn en kort stund. Trots telefon och padda är det ändå något stabilt över en bra stationär dator. Bilderna blir stora och jag får överblick.

Njuter av att hålla ordning på mitt digitala skrivbord och rensar bilder då och då. När jag slänger en stor mapp känns det härligt att liksom ha storstädat ~ bara sådär.

Annars tänker på saker som jag ser fram emot den här veckan.
Finner att det är en hel del på min plus-lista.

Jag ser fram emot alla kvällar när jag läser högt för Siri. Att krypa in under hennes baldakin bland vita, lätta fjädrar och ljusslingor med stjärnor och låta sinnet och rösten försjunka i boken vi läser för tillfället. Det är alltid en vardagsfavorit.

Just nu läser vi en bok som hon valt, och som handlar om en tjej som bor på en balettskola. Vi håller fina samtal utifrån boken och jag minns själv när jag plöjde romaner om internatskolor. Jag får också större inblick i hennes värld. Och förståelse.
Det känns fint och meningsfullt.

Jag ser också fram emot att få ta prover och se hur jag ligger i min hypotyreos-medicinering, även om läkarbesök och blodprover inte egentligen är en guldkant i vardagen. Vänder man på det är det ändå guld att bo i ett land där man kan få vård.

Det finns mer. Jag är glad för att Siri ska åka slalom på friluftsdag, att min elcykel kanske bara är en smärre lagning från att fungera igen. En lunch med någon jag tycker om. Så ser jag fram emot veckans bokklubb, då vi ska diskutera klassikern "Godnatt Mister Tom". Passar extra bra, då bibblan håller sin kampanj Marsskatter om bok-klassiker denna månad.

Marsskatter är helt enkelt en uppmaning om att läsa böcker som vi länge varit sugna på, men inte tagit oss tid till.

Till sist ser jag fram emot ett reportage jag ska göra under veckans senare del och så avrundar vi arbetsveckan med ett utvecklingssamtal på Svenska balettskolan.

Och då har helgen inte ens börjat.


lördag, mars 11, 2017

Det är inte vi som har utedagar



* * *
De här lovveckorna mitt i. De är ju jättehärliga för barnen och avbrotten från läxor och tidiga morgnar är välbehövliga. Men som vuxen kan jag tycka att det är ett gissel. Man nästan vrider ut och in på sig för att göra det bra och pussla ihop, trots att man jobbar.

Den här gången har monsterförkylningen spätt på känslan än mer. Ni vet, när man scrollar sitt flöde och "alla" åker slalom, kör skoter och grillar utomhus.

Tur att Siri fått åka på äventyr med farmor och farfar, att hon kunnat hänga och pyssla hos mormor och vara ute på sparktur på isen med morfar.

Nu lämnar vi detta osportiga lov bakom oss och siktar på ett mer aktivt och ledigt påsklov.


fredag, mars 10, 2017

Vi gungar


* * *
En person i en gunga?

Eller en inbjudan till mys?

Det är klart man använder benen som sticker ut som en slags bro och klättrar upp.

En stilla, varm famn är aldrig fel.


Självklarheten i att alla vill ha en hund i famnen. Alltid.

Och han där under, han verkar också ha fått sin del av den här eländiga feberförkylningen.


Så nu gungar vi oss in mot helg.

Dricker kaffe med hund i famnen och ser fram emot Let's dance-premiär och Mellofinal och kanske någon sväng ute i det vita och soliga.


torsdag, mars 09, 2017

Göra det enkelt


* * *
I veckan varvar jag jobb med hemmavaro, på grund av sportlov.

En förmiddag av jobb gled in i eftermiddag hemma med flickorna.

Så mycket sportande blir det inte för min del. Min feber har övergått i en klassisk förkylning och jag är trött, så trött. En stunds fridans till mellolåtarna medan vi mixade ihop lunch-smoothies är den mesta rörelsen jag utfört på en vecka.


Jag bottnar enkelt i att det är skönt, att inte må dåligt av utebliven träning eller utebliven utomhustid med min dotter.

Värnar om känslan i kroppen och låter den styra. Väljer the easy way out när det kommer till lunch och gör mackor av majskakor och ost och mixar kalla, bäriga smoohties. Toppar med kokos, torkade blåbär och frystorkade hallon. Adderar tv-programmen "Superskaparna" och "Skam" därtill.

Att ligga på sidan i soffan med ett barn lutad mot en sidan och en hund som kurar ihop sig mot nacken måste vara ett av de bästa sätten att känna sig trötthängig på.

Vi tar bort sporten från sportlovet och vilar oss i form, helt enkelt.


tisdag, mars 07, 2017

Vardagsminus

Det här är vardagsplus: Att komma hem, lägga sig ner på köksgolvet 
och ta emot den stora välkomstkommittén.


* * *
Alltså. Ni vet, när allt är bra på det stora hela men när man ändå känner att det är mest vardagsminus för tillfället. 4,5 dygn med typ 40 i feber och nersvettade sängkläder varje natt. Ont i lungorna, förkylning de lux.

Ett barn som också åker dit, och maken som kommer hem från arbetet och också jobbar på kring 39 på febertermometern.

Det är klart att elcykeln går sönder i samma sväng. Och när jag ska pallra mig iväg till jobbet för att hinna ikapp så har jag inga dubbdäck på den vanliga cykeln. Både bromsarna och växlarna har frusit, visar det sig när jag trampat iväg. Då har också en säkring i garaget gått, efter ett försök att pumpa ett halvtomt däck.

Jag lägger till att det var minus tjugo när jag klev upp.

Lite så jobbar vi nu. Halvtärt och förkylt. Men det går åt rätt håll. Förkylningsstatus just nu är mest trötthet och en konstant känsla av att vara yr.

Men annars? Huvudet upp och fötterna i fårskinnstofflorna.

Och så stora kärlekshälsningen från hunden.
Det är vardagsplus.


fredag, mars 03, 2017

Lite sjukstuga


* * *
Det är torsdag kring lunch, och jag känner mig lite öm i lungorna.

När jag hämtar Siri har hon ont i halsen.


Vi äter snabb middag innan vi åker på utvecklingssamtal på skolan.
Sedan fortsätter jag till min bokklubb.

När jag kommer hem har jag feberfrossa och kan inte bli varm, trots att jag nästan kramar om kaminen.

Sover med ont i huden. Onepiece i fleece, slalomstrumpor, fårullstofflor och tre täcken.

Siri väcker mig vid fyra, kan inte somna om på grund av halsen.


Så i dag är hon här. Hemma från skolan.

Men hyfsat pigg med podd och ritbok.


I dag har jag runt trettionio, trots febernedsättande och har lite svårt att koncentrera mig på ord. 

Men i går läste jag ut min bokklubbsbok på lunchen. Älskar att krypa upp i kökssoffan med benen i kors och koncentrera mig på text.


Vi läste och pratade om Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna". Jag gav den betyget fyra av fem. Och de som läst vidare säger att den andra boken är ännu bättre.

Det gör mig glad att den här typen av bok blir en bästsäljare i många länder.

Det ger hopp, liksom.


Och nu är det dags att börja med nästa bok, till andra bokklubben.

Där kanske vi hamnar i helgen. Med feber och onda halsar och böcker i dubbelsängen.

Nåja. Sämre kan man ha det.


onsdag, mars 01, 2017

Barnhand i skolkorridor


* * *
Min andra lediga dag den här vardagsveckan ägnade jag åt min dotter. Jag följde med henne till skolan och stannade på en lång akrobatiklektion. Fick se styrketräning och handstående och nedrullningar och bakåtkullerbyttor. Min stela rygg avundas dem.

Sedan åt jag lunch tillsammans med Siri och hennes balettklasskompisar innan vi promenerade över till andra skolan för historia.

Senare var det balettlektion inför föräldrapublik och så avslutade jag dagen med skolråd.

Och även om tiden inte känns så ledig när den är inrutad, är det värdefullt att kunna följa med. Att själv få se och uppleva. Och jag njuter av att få vara henne nära, att få beundra barnens fysik och kroppskontroll.

Och att få hålla barnhand i skolkorridor.