Kök från höstigare tid

* * *

Jag har bytt köksbord sedan jag tog de här bilderna.

Nu står det stora, gråsvarta ute på verandan istället. Jag tror det är en katt som tassar på det var natt, för ofta är mossbollarna som ligger där utspridda.

Tesamling och en liten pall för mat-medhjälpare. Redskap som hänger i klungor.

Inför advent hade jag lagt grönkål istället för mossa vid ljusen.

Undra hur många timmar jag stått här. Lagat, hackat, rört. Tänk att vi bara lättrenoverat köket, det är ju här vi tillbringar så mycket vardagstid. Men jag tycker om vårt gamla, gamla kök med gedigna stommar.

Om jag fick önska skulle jag byta ut bänkskivan mot en rostfri som gick hela vägen. En sådan riktigt gammeldags med liten kant och allt.

Tavlorna på golvet, tycker om känslan av tillfällighet. Föränderlighet.

Är så nöjd med den nya kyl/frysen. Den rymmer så oändligt mycket mer och det är skönt att slippa stå på knä för att ta ut frukosten. Samtidigt skrämmer den mig lite, den varnar med ett pipljud när man haft dörren öppen för länge och var gång det händer känns det som om kylen är lite arg på mig. 

Missnöjd, liksom. Själv är jag som sagt hemskt nöjd.

Det var lite kök från höstigare tider. 

En plats för dofter och mat, för läxor och samtal. För hundträning och bus. För veckoplanering och annat som hör familjeliv och vardag till.

Gråtoner

* * *

Det är dagen mitt-i. Mitt i veckan och jag har en mellandag ledigt. På ett sätt är det skönt att veckan bryts av, att man kan ta hand om hunden, hämta från skolan, gå till frissan. På ett annat sätt blir det ändå inte en ledig dag. Man kliver upp i vanlig tid, betalar räkningar, tvättar och passar på att göra.

Det regnsnöar ute och är runt noll, men blåsten är inte snäll och det är grått, så grått.

Men snart ska jag omfamna gråheten, dra på mig löparkläderna och stega ut med hunden. Och till helgen ska vi hitta på något roligt. Något utanför husets väggar.

Det ser jag fram emot.

Spricka

* * *

En spricka i världen. Jag känner så när jag vid lunchrasten på jobbet läser Aftonbladets rapportering från Donald Trumps första presskonferens som president.

Hur han förmedlar att medier generellt ljuger, hur han säger att han har ett pågående krig mot journalister.

Världens mäktigaste man ... det känns i magen.

Läser en känslofull text i samma tidning. Det är journalisten Nivette Dawod som skriver om kvinnomarschen i Washington DC: "Hur känns egentligen demokrati? Som hundratusentals människor som sjunger, jublar, dansar och skriker för sina rättigheter."

Fint, mitt i sprickan.

Ljushållare i stjärnmärkt trä

* * *

En brännpenna i julklapp, några cirkelformade delar av en björk och gamla ljuskoppar.

Siri och hennes pappa skapade och jag fotograferade.

Tycker om i all enkelhet.

Annars? Veckan rusade iväg. Jag hade ledig torsdag i stormen och ägnade mig åt promenad, träning och yoga. Jag lagade köttfärslimpa med citronoliver och bbq-sås och hämtade min dotter från skolan och hade en mysig tv-stund med henne innan middag.

Sedan åkte jag på bokklubb i Antnäs och pratade om en läsupplevelse som jag tyckte mycket om. Nästa bok på tur är Ferrantes "Min fantastiska väninna". Eftersom jag helst inte köper böcker ställde jag mig på bibliotekskö. Med tanke på att det är 115 före mig så kommer jag nog att behöva inhandla den.

Och så jobbar jag i helgen. Tycker allmänt att det är skönt med ljus ute men att den här tiden på året är lite trist. Det är liksom mycket vardag och lite glitter.

Hemmatränar

* * *

Fick ett mejl från organisationen Springtime. Via det såg jag en film om New York-maraton och fick gåshud.

Någon gång.

Vid årsskiftet formulerade jag en ny träningsformel.

Mer löpning, av bara lust. Mittemellan-springningen som knappt gör en bättre men som är fin för välbefinnandet. Då jag kan se tv-serie (när jag tränar löpband) och kan lyssna podd (när jag springer ute). Mysträning, kallar jag det.

Sedan vill jag hitta gemenskap i yogan. Andligheten i rörelserna. Det är nästa steg.

Den tredje delen är hemmaträningen via Zuzka Lights hemsida. Blandade pass, mycket hopprep, kettlebells och egen kroppsvikt.

Jag har en del grejer hemma, gör chins i romerska lekringarna, har gjort egna sliding discs av gamla cd-skivor och har köpt ett billigt hopprep.

Om jag skulle investera lite i saker till min hemmaträning skulle det vara det här:

Ett snabbare hopprep med bra handtag, en chinsstång att hänga i dörrkarmen, nya sliding discs och bra powerbands.

Det som sammanfattar utrustningen är att den är mångsidig. Med fantasi kan man använda dem till många olika övningar. Det gillar jag.

I fjällen

* * *

När jag listade mina bästa upplevelser 2016 är naturen det första jag tänkte på.

Dubbla regnbågar, norrsken, solglimtar.

Det fina är att allt finns så nära och närvarande, bara jag kommer ihåg att se. Titta upp, ner. In.

Jag drömmer om att semestra mer i naturen, speciellt sedan den fyrbenta glädjespridaren kom in i familjen. Helst vill jag ju ha flocken samlad.

Jag skulle gärna se mer av olika fjällvärldar både norrut och söderut och gärna i höstskrud. Min allra bästa tid på året. Det finns dock en sak jag inte kompromissar med: Jag sover inte i tält. Min rygg kräver säng och jag tar gärna en varm dusch efter en dag ute också.

Flera gånger under förra året intervjuade jag två inspirerande äventyrs-tvillingar som tagit sig genom stora delar av den svenska fjällkedjan både på skidor och till fots. Deras slutpunkt på äventyret var vid Grövelsjön i Dalarna. En plats jag gärna skulle åka till.

Och sedan att komma till ett ställe som det här: Storsätra fjällhotell (klick) - som jag även skriver detta inlägg tillsammans med.

Dagar utomhus, sedan varm bastu och god mat. Att få ligga nära de man älskar, sådär mjuktrött i kroppen och gäspa redan vid niosnåret.

Det är finheter att drömma om, det.

Hemmahelg

* * *

Vi har verkligen haft en hemmahelg. Hår i rufsig tofs, mjukiskläder. Eld i kaminen och leka med hunden. Piteåälgen som Leslie busar med har inte längre några horn kvar.

Två bilder ur mobilen: En från i slutet av arbetsveckan. Glad och hemma på lunch. 

Den andra på hund och julgran. Som vanligt är vi sena med att plocka bort julen. Det är mysigt med stjärnorna och granens ljus. Men i lördags gjorde jag och Siri en insats och det blir så luftigt och rymligt. Vi passade också på och rensade i flera skåp. Skönt!

På lördag förmiddag tog vi en promenad efter folktomma gångvägar. Hunden skuttade fritt och jobbade på i snödrivorna medan jag och min tioåring gick och resonerade.

Sedan fortsatte helgen med matplanering och kompislek och filmtittande.

Nu är det måndag, men det är nästan så jag önskar att helgen inte tagit slut så fort.

Hemi, i dag tänker jag på dig

* * *

Hemi, vet du. Tidigare i veckan vaknade jag tidigt och tänkte på hur det kändes när du skulle dö.

Vi människor omkring dig hade pratat och träffat veterinär. Allt för att försöka förstå när det var dags för dig att lämna oss. Veterinären och andra hundägare sa, att ni kommer att känna. Ni kommer att veta. När tiden är inne.

Det var en söndag när din husse kom upp och väckte mig. Han var ledsen, så ledsen och sa till mig, att nu är det dags. Han sa att han vakat över dig den natten och att du andades så tungt och att du var så trött, så trött.

Du låg i soffan hela dagen och vi var med dig i vardagsrummet. Det märktes att du inte ville mer. Jag ringde veterinären som skulle komma hem till oss dagen efter, när Siri var på skolan.

I dag är det prick tre år sedan du somnade in. Du låg i din egen bädd och jag ska aldrig glömma dina sista andetag, det var som om en bit av min själ sögs iväg med dina djupa andningar.

Det var rätt och fint och fullkomligt vidrigt på en och samma gång.

Och vet du, teckningen som Siri gjorde till dig då. Den hänger fortfarande kvar över din gamla plats i innerhallen. Din aska står kvar i hyllan i köket. Jag vet inte, tanken var ju att vi skulle begrava dig under granen på gården. Men det känns inte rätt att du lämnar värmen inne. Utsikten över köksbänken.

Det är sällan jag tänker på ditt sista dygn nu, Hemi. Jag tänker så mycket oftare på allt fint och tokigt och mysigt som är förknippat med dig. Men i veckan är känslan stark och i dag fick en av mina jobbarkompisar ta bort sin hund och då var mina tankar extra hos dig.

Och för att runda av det hela, så skottade jag plogkarm och hämtade posten på lunchen. Då travade en vacker ridgeback-hane förbi. Jag fick hälsa och jag gick ner på knä och fick kramar och pussar och det kändes alldeles extra fint.

Med tanke på.

Att det är prick tre år sedan. Du lämnade oss.

Balettrosor

* * *

Innan jul dansade Siri sin första julföreställning med Svenska balettskolan. Nötknäpparen.

Efteråt fick hon rosor, som stod sig länge här hemma. Nu ligger en av dem torkad i hennes rum, som ett minne. Intill ligger en vackert illustrerad bok med samma namn. Nötknäpparen.

Men nu är skollovet över och vardagen igång för alla i familjen.

Och Siri dansar vidare på sin andra termin.

Vi håller helt vanlig onsdag. Middag tillsammans, vackra ord på papper, ett träningspass i vardagsrummet så att barren från granen landade på trägolvet. Och så högläsning och kärlek till en vackersjälad tioåring och nu te i soffan med en långörad i famnen.

Vardag, när den känns som det vackraste man kan få.

Matvardag igen

* * *

Till fars dag bakade jag två glutenfria bröd till min pappa.

Ett mjukt med quinoamjöl, bovetemjöl och havregryn samt riven morot och naturell yoghurt och ett hårt bröd på majsmjöl och pumpakärnor.

Själv äter jag sällan bröd nu för tiden, jag tycker ofta att lchf-aktiga bröd blir så tunga. Men förra veckan bakade jag ett med bas på äggvita och vinäger, som jag använde som hamburgarbröd och de blev helt ok. Har också hittat ett nytt glutenfritt hårdbröd från Friggs (står på vanliga brödhyllan i min mataffär) som jag gillar.

Efter några veckor med kortare arbetstid och en vuxen hemma håller vi nu blå vardag och därmed matplanering som vanligt.

I veckan äter vi:

Måndag

Stekt köttfärs med stekta champinjoner och lök som fått puttra med grädde och lite andra godsaker samt knaperstekt porchetta och till det smörslungad vitkål och sallad med picklad rödlök.

Tisdag

Äter jag och Siri teriyakilax enligt detta recept, fast med kojaksnudlar till.

Onsdag

Blir det klassikern morotssoppa.

Torsdag

Långkokt kycklinggryta med jordnötssmör och krossade tomater.

Fredag

Torskrygg med skirat smör, rostad och flagad mandel samt vitlöksrostad blomkål.

Årssammanfattning 2016

Söndag den 8 januari.

Jag och min stora kärlek har varit ett par i 17 år denna dag. Vi firade oss med god middag hemma i går och skålade i Ramlösa key lime och ananas (favorit!). I dag har vi varit på hundbus i skogen, sedan tog maken och tioåringen snowboard och slalomskidor och åkte till den lokala backen. Jag tog en springtur och duschade varmt. Sedan har vi ätit ytterligare en god middag och laddat upp för första hela arbetsveckan på vad som känns som evigheter.

Här kommer 2016 års tillbakablick.

Finisher. Nästa dröm? Vet inte än, men jag har träningsplaner för början av 2017.

Årets projekt:

Att springa maraton. Första halvan av året hade tydlig struktur och ett mål. Det var härligt att jobba så målmedvetet och det fick mig att pusha mig ordentligt.

Årets händelse:

Alla naturupplevelser. Norrskenet över huset, hundpromenad på isen med min vän och aprikoshimmel. Den vita haren på nyårsnatten. Stjärnhimlen över isbanan. Snökristaller. Dimma. Solglitter. Alla små stunder i och med naturen, tillsammans och ensam.

Stockholm om våren, med min mor och min dotter.

Årets resa:

2016 bjöd på få resor, medvetet, eftersom vi tog vår efterlängtade omplaceringsvalp. Och valptid är hemmatid. Vi gjorde små utflykter, bland annat Stockholm två svängar på vårkanten, men annars har vi hållit oss hemma.

Dessutom hade vi vuxna ingen semester tillsammans, för att kunna låta barn och hund få ett långt sommarlov. Det lutar åt någon slags repris i år.

Årets slit:

Att jag fick stora problem med min sköldkörtel - igen. Värden som galopperade vilt och många biverkningar. Jag hoppas att det kommer att stabilisera sig i början av året, eftersom det påverkar mig mycket i vardagen.

Årets plagg:

Eller kanske årets look. Rufsig fläta eller lockar. Glittriga örhängen och en mjukstickad stor tröja i pudrigt rosa eller melerat grå. Gråtvättade jeans och mc-boots, eller svarta klackar. 

Kombinationen av glitter och mys är min favorit.

Det blir liksom fest och soffa på samma gång.

 

Årets köp:

Loppisfyndade mattan vill vardagsrummet för en hundring!

Liten Leslie.

Årets köp 2:

Hunden. Hon var inte billig, men väl värd sitt pris. Och alla saker som följde med det: Försäkring, mat, bäddar, hennes kastrering. Oerhört mycket glädje per betalad krona.

Årets tv-serie:

 "Bron" som nummer ett. "Narcos" som nummer två.

Trots att det produceras mer, tycker jag att det blir svårare och svårare att hitta riktigt bra serier.

Nu har vi börjat se "Shameless", efter två avsnitt är jag försiktigt positiv.

Årets bok:

Ljuset vi inte ser (avslutade den i början av 2017, men ändå) av Anthony Doerr.

Dessutom: "Det blå mellan himmel och hav" av Susan Abulhawa, "Miniatyrmakaren" av Jessie Burton, "Simma med de drunknande" av Lars Mytting och smärtsamma "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag.

Årets film:
"Captain Fantastic".

Årets musik: 

Pernilla Andersson.

Årets sorg:

Visst finns det motgångar och småsorger, men på det stora hela kände jag mig ganska sorgfri 2016. Den livssorg som jag burit med mig, om att inte få fler barn. Den läker i mig och känns inte som en färsk sorg utan mer som ett själsligt ärr jag bär med någon slags ... stolthet? Jag har gått igenom och tagit mitt liv vidare.

Jag väljer aktivt att inte ta ut sorger i förskott, utan försöker mest att leva här. Nu. Se det vackra i det lilla. Och det större i det mindre.

Något du saknade 2016 som du vill ha 2017:
Någon fler resa, kanske kanske blir det New York. Och Markus åker på snowboardresa till USA i februari. Tio år sedan sist! Så glad för hans skull.

Största misstaget:

När jag inte stannar upp. När jag inte hinner lyssna till mig själv. Men även där blir jag bättre. Bättre på att ta hand om mig själv. Vad är viktigast just nu? Vad behöver jag verkligen göra just nu?

Det frågade jag mig oftare 2016 än tidigare.

Gjorde matplatsen mindre, men har haft många i huset under jul. Men så här är mysigare. Oftast är det ju vi tre.

Vem saknade du:
Vi hade middag hemma i julas. Min familj, farmor och farfar, min mans yngsta bror och Siris kusiner. Vi hade burit in ett extrabord och satt alla tillsammans. Tiden stannade upp för en kort stund och jag kände mig lycklig som får vara en del av familj och gemenskap. Att få fira högtider med min mans familj, som också är min, med min mamma och pappa och syster i olika konstellationer. Att jag har vänner att skåla in det nya året med.

På det stora hela känner jag mig oändligt rik med familj och vänner. Därtill hör också att jag har ett stort behov av ensamtid. Jag trivs med att vara själv och behöver tid för att landa.

En kollega som slutade under året saknar jag lika mycket i dag som för ett år sedan när hon slutade. Hon liksom såg en, var uppdaterad på vad som hände i mitt liv och frågade. Med henne närvarande kände jag mig aldrig bortglömd.

Tankar inför 2017:

Jag vill skratta! Jag har börjat tänka på det mer och mer. Har en bild av mig själv som ganska melankolisk, men när jag registrerar det så tänker jag att jag faktiskt skrattar och skämtar mycket.

Jag har saknat ett träningsmål. Nu under jul när jag vilat mer än vanligt kommer jag fram till tre saker: Jag vill yoga i en shala, för assistering, för andras energier och för andligheten. Jag vill springa, för det känns så rätt i hjärtat och hjärnan. Bara springa, utan intervallkrav eller långpass. Bara springa de där härliga passen, som kanske inte ger något i prestation - utan bara för att. Och så vill jag behålla min grund i snabba korta pass på zuzkalight.com.

Springa ute har jag gjort tre gånger sedan januari började, jag har yogat på två olika ställen och ska testa ett tredje på torsdag. Och Zuzka-passen är alltid tillgängliga via padda eller telefonen, så det känns som en hållbar plan. Tills en annan idé kanske dyker upp på vägen.

Förra året skrev jag maraton och hund i familjen på samma punkt. De målen uppfyllde jag och de var båda fantastiska.

Skuggorna den målar

* * *

Det var precis innan december och jag smög in pappersgranarna i vardagsrummet.

Skärmen till vägglampan ovanför det lilla runda bordet är ny sedan någon månad. Jag tycker om skuggorna den målar på väggarna, till skillnad från den vinröda sammetsskärmen som hängde där tidigare.

En överblick innan adventsstjärnorna kom fram. Och innan jag fyndade en fin, ny fluffig matta på loppis. Överkastet som här ligger som matta, har nu flyttat till kökssoffan.

Jag tycker om kollagekänslan.

Drömfångaren. Och bilden på tre älskade; man, dotter och gamla hunden.

Platsbyggda hyllorna i delen, som före vår tid i huset, var ett eget litet sovrum.

Yogamattor och extrafiltar i korgen och bänken som är bra att ha när vi är många till bords.

Som jag skrivit förut: Jag tycker om när innehållet i ett hem är rörligt, att allt inte har sin självklara plats, alltid.

Och lilla Blocketbordet. Hur många gånger har jag inte ställt ner min kopp yogite om kvällarna där på kanten? Vi räknade på det för en tid sedan, jag och min man. Försökte uppskatta hur många koppar te vi druckit tillsammans. Minns inte, men många är det.

Och på söndag, då firar vi sjutton år tillsammans.

Sjutton. Det är fint.

Ledig tid

* * *

Den här veckan är jag ledig med flickorna. Vi har varit ute i snön om förmiddagarna. I dag joggade jag och hundflickan i tio minus och dunsnö och två kvällar har jag och människoflickan varit på olika yogaklasser.

Det är fint, att ha en vecka ledigt. Mitt i. 

För att röra sig, för att elda i kaminen och dricka te och ha tid tillsammans.

Nyårsafton

* * *

Jag och hunden tog sparken över den frusna fjärden till nyårsfirandet på andra sidan stan, där de andra redan fanns på plats.

Det var en mäktig känsla av låta medarna glida över isen i mörkret. Vattnes dova ljud, våra andetag. Hundens trampdynor ljudlöst på det frusna.

Vi fick ett fint avslut på det gamla året och en vacker början på det nya. Vi åt god mat, pratade om våra personliga erfarenheter av 2016 medan barnen lekte och gjorde show. 

Hunden kurade ihop sig på en ryamatta och sov genom raketer och tolvslag, vilket gjorde oss glada. Sedan sparkade vi hemåt, hela familjen.

Hundens lilla halsbandslampa som en lanterna i mörkret. Att glida fram över nattsvart vatten, under stjärnorna. Det kändes som en mäktig start på 2017.

När vi kom upp på stranden lyste gatlyktorna upp gångvägen. En kritvit hare hoppade över vägen framför oss.

Jag väljer att tolka det som ett magiskt och hoppfullt tecken på vad året som nu är kan bjuda på.