Mitt i veckan

Vardagen rullar på. En blandning mellan jobb, familjeliv, föräldrafest på förskolan och lite fixa och dona hemma. Har flyttat runt lite möbler på övervåningen, har fotat men får inte bilden att fungera ... får ta en ny i morgon.

Ett trevligt paket låg i brevlådan i dag. I december förra året budade jag på klänningen ovan - Odd Mollys Taradiddle dree dress - på Tradera. Dock blev priset för högt.

Jag sydde en egen variant med en tunika från Kapp Ahl som grund. Men nu har jag köpt ett original. Via en andrahands-marknad i Danmark för en tredjedel av priset. Så fin med broderade fjärilar och ett härligt tyg i bomull och silke.

Kroppen känns bättre efter söndagens händelse. Inte lika sliten, inte lika ont. Jag känner rökelsedoften komma slingrande. Det betyder att jag ska ge mig på ett försiktigt yogapass för att känna efter.

Pitevarvet

Det ville sig I N T E på dagens tävling. Inte alls.

Startade bra, benen kändes superpigga och snabba. Tog rygg på två kvinnor från Lulekamraterna som låg i ett bra fem-minuterstempo. Men efter några kilometer kände jag att något inte stämde.

Det kändes ungefär som mjältugg men djupare in i magen. Ju längre jag sprang, desto värre blev det. Tillslut fick jag spänna magen så mycket för att liksom skydda det onda. Jag kunde inte ta ut stegen, när jag sprang nerför gick varje stöt rakt in i magen och framför allt fick jag svårt att andas ordentligt.

Istället för att vara klok och stanna kämpade jag mig i mål. Men jag drack inte vatten eller åt banan, istället började jag hyperventilera. Efter ett tag kom pappa och hjälpte mig ställa mig upp. Jag kunde knappt stå på benen och fick vila i hans bil. En sjukvårdare och senare en läkare kollade på mig, men trodde inte att det var något allvarligt.

Jag kände själv att jag inte var sjuk, återhämtade mig efter en stund även om benen var skakiga. Kanske är det någon sträckning i magmuskeln. Jag känner sliten och trött och har ont. En bra natts sömn råder förhoppningsvis bot på det.

Så har man upplevt hur utsatt, ensam och ledsen man kan känna sig.

Tur att pappor finns!

Sex år ...

Fredag kväll, vi är hemma strax före sju. Elva timmars jobb, både för mig och dottern. Kan bli en rätt risig och slitig kväll.

Istället får vi spontanbesök av vänner och har en fin stund i all enkelhet.

När Siri somnat till Madickenboken yogar jag in fredagsnatten. Sedan sätter jag mig med en kopp Yogite och DN. Läser om livet i Libyen.

Adelsaid Gergeb berättar att hans storebror var islamist och aktiv i den libyska oppositionen på 90-talet. Han dödades i fängelsemassakern i Busalim 1996, då 1 270 fångar sköts ihjäl vid ett upplopp.

"Vi fick inte veta att han dött. Varje dag i sex år gick mamma med mat till min bror, hon trodde att han levde. När hon äntligen fick beskedet om hans död blev hon så ledsen att hon själv inte orkade leva", säger han.

Born to run

Maken spenderar helgen på annan ort med jobb. Siri maxar förskoletid i dag, men både middag och fredagsmys är förberedda när vi väl kommer hem.

I morgon upptäcker vi skärgårdsfest och kanske hinner jag läsa lite i "Born to run - jakten på löpningens själ" för att peppa upp inför söndagens springtävling.

Varm kväll i trädgård

Så onsdag. En varm, vacker onsdag. Efter middagen har jag och Siri spenderat tid i trädgården. Först med kiwi på trappen och sedan med att kratta grusgången och titta på olika svampar. Hon har lärt sig skillnaden mellan sopp och skivling på förskolan.

Jag fick också en teckning, där på trappen. Men det var nog hennes ord som värmde mest. Mamma, jag blir så glad i mitt hjärta när jag får rita en teckning till dig!

Sedan ett kapitel i Madickenboken innan jag tände ljus och rökelse och rullade ut yogamattan. Så somnade hon till mina andetag i stående serien. Och nu sitter jag här och känner mig ... hel.

Thaivärme en tisdag

Jag och min svärmor träffades på Krokodil för att äta lunch i dag. Förutom att det är mysigt och vällagad mat så är det enkelt att få veganskt alternativ där, vilket jag föredrar till lunch.

Men nu visade det sig att kvinnorna som driver Gröna Katten, som i sin tur sköter lunchserveringen, var på semester.

Därför vandrade vi vidare och hamnade på thairestaurangen. Och nog får man säga att varm kycklinggryta och friterade grönsaker smakade fantastiskt gott! För första gången lyckades jag med min föresats att bara hämta en portion, annars brukar jag för det mesta vilja rulla ut därifrån.

Mysigt att ses utanför hemmens väggar och prata en stund bara vi. Det uppskattar jag.

På jobbet har jag börjat skriva på en rolig, men lite klurig text.

Förresten, förra helgens reportage med den 38-åriga småbarnsmamman och läkaren Marielle Abrahamsson som debuterade i extremsporten freeride förra vintern, den texten vill jag väldigt gärna tipsa om. Här finner ni den.

Brunch på Café Humlan

Kräftskiva, fika med Kirunavänner, middag med andra vänner, lite takläckage, en pass bodybalance med skön känsla - och en brunch på Café Humlan. Det är några av helgens händelser.

Siri har också haft några filosofiska funderingar, bland annat om vad som ska hända med mina klänningar - som hon ännu inte kan ha - om jag dör nu.

Livets skörhet och skönhet, allt som oftast närvarande. På något sätt.

Blåbärspaj rawfood-style

Sitter kvar på jobbet, snart ska Siri åka till stugan för att umgås med mormor medan jag och maken ska åka på kräftskiva! Eftersom jag blivit fotograferad i studion på jobbet är jag redan sminkad och lockad. Passade på att tona och tvätta håret på lunchen.

Den här blåbärspajen bakade jag till Siris kalas. Jag gillar den!

Blåtunga blåbärspaj

Botten:

2 dl mandel

2 dl valnötter

(fast jag blandade lite av det jag hade hemma)

5 msk kokosflingor

saft från en apelsin

4 dadlar

ekologiskt vaniljpulver

aningens salt

Fyllning:

3-4 stora bananer (mogna)

1 ask frysta blåbär

4 msk kokosflingor

3 dadlar

kanel

Gör så här:

Mixa ingredienserna till botten. Tryck ut i en pajform.

Mixa ingredienserna till fyllningen och smaka av.

Fyll pajen och låt den stå ett dygn och gotta till sig innan servering.

Dekorera med färska blåbär, fina blommor eller kokosflingor.

På väggen

Fina tapeter från Mr Perswall gör att jag börjar titta på väggarna hemma med nya ögon!

Regnig torsdag

Markus är borta med jobbet i kväll, men fin som han är fanns det gott om färdiglagad mat hemma. Så jag och Siri värmde tomatsoppa med råris samt en thaigryta med kokosmjölk och färsk koriander, tände ljus och satt och konverserade.

Sedan slog vi till på efterrätt mitt på blanka torsdagen. Hon åt en kladdkaksmuffins från kalaset och jag åt en ny chokladvariant där kakan består av kakao, agavesirap, banan, raw kakaonibs samt - svarta bönor. Gräddad i ugnen och helt okej som brownie!

Medan jag plockade undan lekte Siri med sin nya deg och vi småpratade i godan ro. Sedan hundpromenad i regnet, Siri i regnställ, sydväst och paraply. En skön runda senare läste vi Teskedsgumman och lyssnade på droppar mot taket.

Siri avrundade vår fina, ordinärvanliga torsdagkväll med att slingra sina armar om min hals och konstatera att hon varenda kväll - om hon inte hinner somna - ska berätta för mig att hon älskar mig så mycket som det bara går.

Granitfavorit

Om Granit hade haft webshop skulle minst några av dessa saker vara på väg hem till mig.

Hattaskarna för pyssel, nyckeltavlan för att hålla ordning - kanske på halsband och armband - ryggsäcken för en mer nertonad sportlook på väg till träningsanläggningen och så de fina canvasskärmarna att placera lampor i.

Lugg

Sedan Piteå dansar och ler har jag tränat inför Hamnmilen som går av stapeln i Luleå om en halvtimme. Intervallträning och långlöp blandat med milpass. Men halsen ömmar, det trycker mot öronen och jag har ont i kroppen - och så den stora tröttheten.

Så efter mycket vånda och känna-efter så bestämde jag mig för att avstå. Trist. Men möjliga följdproblem gör det värt att avstå. Klokt, men surt, kan man säga.

Kände mig så sur att jag testade lugg. Kanske vore det något att pigga upp sig med. Vad tror ni?

Memory lane

I dag firar vi treårig bröllopsdag. Tre år som man och hustru.

Tre år av självklarhet, trötthet, vardagsmagi och kärlek. Alltid kärlek.

Här, här och här och här finns bilder från vår dag.

Mer kalas och glass-slott

5 år

Bekängad

Siri är mycket nöjd med sina nya skor. Det är jag med. Lite Dr Martens blandat med Hello Kitty, dessutom med praktiskt dragkedja på insidan.

På lördag fyller hon fem år. Lång har hon blivit. Älskar fortfarande att pyssla, leka med Barbie och bygga lego. Cykla är däremot inte lika intressant. Empatisk och funderande, argumenterande och en som söker det vackra i livet. Ger fina komplimanger och äter stora lass mat sedan hon börjat om på förskolan.

Hon har också hittat sin stora förebild i livet. Den där personen, som innebär en trygghet utanför släkten. En som ska fläta hennes hår, hålla hennes hand och som hon gärna - via min telefon - skickar sms till. En självklarhet, en person att älska.

Jag associerar omedelbart till min egen barndom. Jag hade också den där tryggheten. Hon jag cyklade till om morgnarna för att hon skulle fläta mitt hår. Hon som var min extra, min bonus. Hon jag skulle kunna lätta mitt hjärta för när jag blev tonåring.

Nu blev det inte så.

Jag var ett barn som blev lämnad kvar.

Men jag vet att Siri har gjort ett fantastiskt val.

Jag vet att hon aldrig kommer att stå utan. Och det känns fint i mitt hjärta.

Bokfynd

Gladharmonisk i kropp och själ efter en rolig jobbdag, bland annat hemma hos en familj med skön jargong, och dubbla träningspass - först intervaller med pappa och Angela och sedan corepass på Korpen med en vän.

Jag har sprungit över en av mina favoritböcker som barn. Biblioteket hade utförsäljning och jag var naturligtvis tvungen att köpa den till dess att Siri blir större. "Den svåra flykten" av Elsa Posell. Vi har köpt en Gneisoverall i nyskick via Blocket och beställt ett större par av Siris favoritstövlar. Jag känner att den här hösten, och vintern, ska jag vara förberedd. När kylan kommer ska jag vara rustad!

Sedan jag kom hem har jag ätit en god middag, kramat på vår snart-fem-åring och plockat här hemma. Att vara tillbaka på jobbet känns fint och inspirerande. Att vara hemma och plocka undan och fixa gör mig glad, just i dag, för skönheten i tingen och i att trivas. Hemma.

Måndag

Äter ett ljuvligt raw food-bröd.

Äter sen lunch hemma. Själv. I stormen. Tänder ett ljus som sällskap.

Läser det finaste brev man kan få. "Jag älskar dig. Siri"

Ja. Så tar vardagen vid. Och det känns bra. Helgen med gråmulet väder blev ett bra varva-ner inför. Siri åkte glad i sydväst till förskolan i dag. Jag har sen lunch och lyssnar på Ella Fitzgerald på Spotify.

Så måste jag dela med mig av ett fantastiskt gott raw food-bröd. Det bästa jag bakat.

Tranbärsbröd

125 g linfrön
0,5 skalad rödbeta
1,5 medelstora morötter
45 g torkade tranbär
1 tsk hampaprotein
0,5 tsk spiskummin
ca 1 dl vatten
3 hela kakaobönor
0,5 rödlök
0,5 dl blötlagda pumpafrön

Mixa ihop allt till en massa, det gör inget om linfröna förblir hela.

Bred ut på bakplåtspapper till en cirka 5 cm tjock kaka. Grädda på 45-47 grader i mitten av ugnen med en sked i ugnsöppningen i ca 11 h. Vänd på kakan och grädda tills den är genomgräddad ca 10 h eller till önskad kladdighet.

Till Stenskär

Sommar

Förra helgen snittade jag cirka 4:38 per kilometer på kortare tävling. I dag gjorde jag kilometern på 5:44 men så sprang jag också närmare 2,2 mil.

En del av tiden lyssnade jag - efter ett tips - på Eva Gabrielssons sommarprat.

Vilken fantastisk berättelse! Både om hennes bakgrund, om arkitektur och om Evas och hennes sambo Stieg Larssons liv tillsammans.

Det är mycket fångar mig. Hur hon skriver dagbok efter Stieg Larssons död, men att på dagen för begravningen är sidorna tomma. Likaså tio dagar efter. Det finns helt enkelt inte ord som räcker till.

Jag tycker också om hur hon beskriver deras somrar. Hur de hyr hus i Stockholms skärgård, skriver tills de inte ser tangenterna, dricker kaffe, lyssnar till kvällsandakt och sjörapport i P1 innan de utforskar ön i mörkret.

Detta är det citat som fångar mig mest:

"Det jag har insett under de här fem och halvt åren efter Stiegs död är väldigt enkla saker. Ingen man älskat på allvar försvinner. De finns inte i minnet som anekdoter. De finns inte i vykort de lämnat efter sig. De finns inflätade i ens själ och hjärta, i ens sätt att tänka, att se på världen och vara i den. De har blivit delar av ens själ. På så vis finns de alltid kvar."