Sexårskalas

Födelsedagsbarnet vill ha trevåningstårta. Födelsedagsbarnet får trevåningstårta.

Tror vi återvunnit ljusen i sex år nu.

Försvinnande gott.

Efter fikat blev det pysselstund på kalaset.

Finaste John tittar på när Siri öppnar paket.

Två par fötter

Två par fötter under bordet. En kaffekopp. En stund utan ord.

Vardagskärlek.

Och om bara några veckor ska jag och mina kärlekar (förutom Hemi, hon får stanna hemma) resa iväg.

Det här var sommaren som inte riktigt blev. Vi hade kort ledighet. En tredjedel av min låg jag i nackspärr. Och kroppen fick aldrig den där sammanhängande, välbehövliga värmen som luckrar upp allt krampaktigt från vinterns kyla och is.

Och i dag, den 8 augusti cyklade jag till jobbet med mössa och vantar. Till och med Siri önskade vantar på cykelturen, och hon brukar inte reflektera över kyliga händer.

Det känns smått overkligt. Att vi ska ta flyget till Palma, segla på en fin båt en vecka. Göra stopp i vackra vikar. Kanske kanske får vi se delfiner. Och havet är varmt.

Så ska vi bila genom Mallorca, något stopp är planerat efter vägen. Några nätter i Palma innan vi reser hem igen.

Förhoppningsvis utvilade och mycket varmare.

Längre fram i höst väntar ytterligare en resa. En dröm som blir sann för mig. Det är Frankrike, Paris och Provence. Jag finner inte ens ord på hur mycket drömresa det är.

Sannerligen. Det kan bli en magisk höst.

Ett möte med mig själv

Kanske något av ett kamikazeuppdrag, att titta igenom arkivet efter bylinebilder.

Här kommer ett gäng.

Jag minns känslan bakom varje bild. Lampor, studio. Nej det är inte min grej.

Tre dimensioner

Snart fyller hon sex, vår lejonflicka.

Jag och Siri har ägnat kvällen åt att titta på bilder av min stora gravidmage och tiden tätt därefter, när hon var alldeles ny för oss.

Men kalasplanerna har inte varit lika detaljerade och planerade i år. Det har varit så mycket annat i fokus. Men nästa helg är det tid för hennes vänner att fira.

Själv har hon önskat: Inbjudningskort, en sorts kaka, tårta, ballonger och skattjakt. Inga lekar, några få vänner och inget tema.

Inbjudningskorten som finns att köpa är rätt mediokra och otroligt stereotypa. Prinsess-slott och tuffa skateboardkillar, ungefär. Så vår vana trogen tillverkade vi egna, som glimrar. Med tredimensionella fjärilar. Och så ritade Siri dit sig själv i klänning och med en ballong i handen.

Och tårtan då. Tre våningar, hallonmousse och dekoration av rosenblad, jordgubbar och körsbär. Upp till bevis, bara ...

Ny era

Att börja fritids.

Spännande och lite svettigt.

Att Siri har haft separationsångest, ofta, är ingen nyhet. Men denna första ensamma dag mötte hon upp en vän, delade med sig av ett armband och kastade sig in i leken med ett "Hejdå mamma".

Nya tider, alltså.

Efter fyra mil

Det är inte så, att jag tror mig ha fångat landsvägsåkningens innersta väsen.

Men jag tror att min själ för alltid är formad av meditativt rundtramp efter gråspräcklig asfalt.


Yoga, löpning ... same same but different.


Mina ungdomsår som aktiv cyklist har haft större påverkan än vad jag trott i val av idrottsutövning.


Det där malandet, när tankarna får tid att vandra fritt, när ens existens kapslas in och inte blir mer än en bubbla av tramptag, löpsteg eller flow. Ja, det är då jag mår som bäst.

Den digitala blåbärsskogen

Det finns nog en hel del ord som behöver luftas.


Jag har känt mig lite ledsen de sista dagarna. Tänkt på frågan När är det vår tur.


Det har helt enkelt gjort ont i mig.


Sedan har jag kopplat det samman med Klara Zimmergrens fina ord i Sommar i P1. För ett barn gör en inte hel. Hel måste man bli själv. Ett barn gör inte hela livet bra, per automatik. Även om man gärna vill tillskriva det man längtar efter så evinnerligt den kraften.


Men visst känner jag mig ändå hel med Siri i mina armar. Hon har en magisk förmåga att få mig ömsom matt och ömsom hel. Och arg och glad.


I dag plockade vi blåbär.


"Mamma får jag låna din telefon? Jag ska fota en svamp och skicka ett MMS till min fröken och fråga vad det är för sort."


Men jag mår bra, och jag tillåter mig att känna längtan och ledsenhet när det pirrar till i själen.


Och sedan är det inte så mycket mer med det.

Kalas

Det var varmt och muligt (Siris fina ord på mulet) dagen då Markus fyllde år.

Några väl valda gåvor, pavlova med jordgubbar från egna pallkragar och en efterlängad och kär lillebror / farbror som fikade med oss.

Fint så.

Jordgubbskväll

Svettas på ryggen när jag cyklar till farmor och farfar för att hämta Siri efter jobbet.


Ljuva värme, vi fångar dig när vi äter middag på verandan. Småpratar med grannflickan, plockar jordgubbar och skrattar åt grannens katt som ser ut att sitta jordgubbsvakt. Läser Katitzi i gungstolen och sommar tillsammans.


Varma, mätta, älskade.

Bröd med frön och nötter

2 dl mandel
2 dl helt linfrö
2 msk fiberhusk
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
1 msk brödkryddor
4 dl valnötter eller solrosfrön
250 g kesella 10 procent
6 ägg


Sätt ugnen på 175 grader och klä en form med bakplåtspapper.


Mal mandeln eller använd färdigt mandelmjöl som finns att köpa i matbutiken. Blanda med linfrön och fiberhusk. Tillsätt bakpulver, salt, brödkryddor (jag tog även i nymalen kardemumma) och valnötter / solrosfrön. Blanda.


Tillsätt kesella och ägg. Rör runt ordentligt så att allt blandas och fördela den kompakta degen i formen. 


Grädda i cirka 60 minuter långt ner i ugnen.


Jag tycker att det blev gott och mättande. Skivade det och frös sedan in, så är det enkelt att enbart plocka fram en skiva eller två.


Och så ett annat tips. Mitt reportage i gårdagens tidning:




PITEÅ  En liten stund möts de. Två mammor förenade via en sju månader gammal flicka. En som snart ska adoptera bort sitt barn. En från andra sidan jorden som ska ta hand om henne. 21 år senare möts de igen. Maria Nora från Guatemala och Åsa Klintarp från Sverige. Mellan dem, flickan som är en förening av de två. Det märks redan i hennes namn. Maria Klintarp. Här berättar hon sin historia. Om att få en bonusfamilj 900 mil hemifrån.


Här finns hela texten att läsa.

PDOL Pärsen

Min jobbarkompis Maria Johansson fångade vårt lag på bild under lördagens minitriathlon. Det gick långsammare än i fjol för mig, uppladdningen har dock inte varit den bästa.


Men att stå och vänta på cyklisterna, se pappa komma och lösa av till Erik, som simmade. Det är liksom så pirrigt roligt att få vara med om.


Och att se Erik komma simmande, trippa nerför trappan mot vattnet och få växlingsklappen för att sedan låta benen pinna på. Höra alla hejarop och slutligen springa i mål efter Prästgårdsgatan, mitt in i festivalens hjärta.


Det är för roligt för att låta bli.

På min köksbänk

Bröd på nötter, frön, kesella och ägg. Gott. Och egenplockade jordgubbar med keso och kesella. Bäst just nu.