Tankar om att föda

Barnmorskan frågade mig om smärtlindring i dag. Sådär nu-ska-vi-prata-djupt-och-jag-ser-in-i-ditt-innersta.

Jag har läst mycket och funderat och pratat. Men jag kan inte skriva något förlossningsbrev. Direkt jag tittar på det förtryckta papperet slår det om i huvudet och jag får lust att skriva "ge den blivande pappan en pizzaslice varannan timme". Eller "pappan har lite lågt blodtryck, så se till att han dricker ordentligt och inte svimmar".

Jag är inte rädd för smärta, men hur ska jag veta vad jag orkar när jag aldrig fött barn förut? Jag kan definitivt tänka mig ryggbedövning, men låter hellre bli, till exempel. Jag känner mig öppen och hoppas att förlossningen ska ske i en dialog mellan mig och barnmorskan.
"Men" säger mvc-kvinnan i dag "du kan ju ha för ont för att prata."

Ja det kan jag. Men jag kan fortfarande inte bestämma smärtlindring nu. Markus vet ju vad jag tycker så han får väl hjälpa mig att föra min talan i så fall.

Jag tror på något sätt att vi är så kontrollerade i dagens samhälle så många har svårt att acceptera att inte veta vilket kön barnet har, när det ska komma, hur det ska komma, om det är friskt och så vidare. Jag tycker att det är skönt att inte veta. De problem som uppstår på vägen får vi väl lösa då, även om det så klart är bra att vara medveten om vad som kan hända.

Det kändes som barnmorskan tyckte att jag hade en nonchalant och omogen attityd. Men det handlar inte om det enligt mig.