fredag, juli 20, 2007

Call 911

Förmiddagspromenerade själv med flickorna idag, eftersom Markus tog sig an vår djungellika gräsmatta hemma.

Vid korsningen Nygatan-Kolmilavägen stannades jag av en äldre kvinna med bekymrad min. Som jag förstod det kom hon från Turkiet och pratade ingen engelska eller svenska. Med hjälp av teckenspråk berättade hon att någon var sjuk och behövde hjälp.

Men för ovanlighetens skull hade jag ingen mobil med mig. Det är konstigt hur hjärnan fungerar, för vid det här laget började jag känna mig lite förvirrad, svettig och stressad. Tänk om det var någon som höll på att dö? Och vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte bara gå vidare.

För ett tag sedan såg vi filmen "Babel" där en turist blir skjuten under en bussresa i Marocko. Jag greps av berättelsen och tänkte efteråt på hur det skulle vara att befinna sig i ett främmande land när ens käraste blev livshotande skadad, hur man skulle bete sig när det är svårt/omöjligt att få hjälp. Att inte kunna språket. Eller de sociala koderna.

Hur som helst, jag gick mot Maria Skräddare, som har ateljén i ett litet gårdshus, för att ringa därifrån. Knöt fast Hemi vid en lyktstolpe, men drog med mig sovande Siri i vagnen. För en bisarr tanke hade slagit mig. Försvarstanken. Tänk om hon försökte lura mig. Att hon i själva verket ville stjäla något. Men det enda jag hade att stjäla var vagnen med Siri i, för Humlan knycker man knappast med sig bara sådär.
Och i efterhand, eller kanske redan då, blir jag lite ledsen. Över att det är en tanke som kommer till mig i den situationen. Reflekterar över att jag också är indoktrinerad med medias skriverier och katastroftänkande.

Ingen finns i Marias ateljé, men när jag går ut på gatan kommer det ut en bil från en parkering. Stoppar den med myndig hand och ber att få låna hans telefon. Fingrarna skakar lite när jag slår numret, som jag slagit en gång tidigare - under betydligt mer dramatik. 112.
Pratar med en larmoperatör i Västerbotten, förklarar mitt ärende och säger att jag väntar med kvinnan på platsen tills de kommer.

Kvinnan förstår att hjälp är på väg. Hon gullar lite med Siri, som vaknat och visar upp sin en-tandiga prakt. Humlan sitter snällt vid stolpen och tittar på.
Flera gånger bankar kvinnan sig mot hjärtat, gör korstecknet och ser ledsen ut. Det känns som en evighet innan vi hör sirenerna (!). Kvinnan tittar på mig och frågar politzi?!, orolig för att jag misstolkat hela situationen. Men med hennes tecken visar jag att jag förstått att någon är sjuk.

Så kommer ambulansen. Kvinnan kliver in i framsätet för att visa vägen. Sedan vet jag inget mer.

Kvar står jag. Med hennes kindpussar och tacksamhet brännande på kinderna. Med en önskan om att jag förstått och handlat rätt. På mitt vänstra långfinger sitter en ring hon trädde på innan hon klev in i ambulansen.

Inspirerad av Mark Levengods finafina sommarprat, som jag lyssnat på i MP3-spelaren, tänker jag att det är så här jag vill visa Siri att världen ser ut. Den är fylld av missförstånd, oro, omtanke, kärlek till medmänniskor, glädje och sorg. Allt går i en cirkel, som en ring med tre stenar glimrande på framsidan.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ramlade in här via länkar... Blir helt tårögd & tagen av berättelsen. Hoppas att man hade gjort samma sak som det du gjorde i din situation!!!

Mari sa...

Medmänskligheten gör att man hjälper till, gör man det inte är det nog rädslan som avhåller en ...