Fortsättning på historien

Historien kunde ju ha slutat där, när den förtvivlade kvinnan klev in i ambulansen och åkte iväg.

Men det gjorde den inte.

Igår när jag var ute på förmiddagspromenad mötte jag henne igen. Oj vad hon blev glad att se mig. Kindpussar och glada tillrop. Med sig hade hon en släkting som pratade litelite engelska. Vad som hänt fick jag inte klartecken i, men de bjöd mig på fika dagen därpå (idag).

Först kände jag mig lite tveksam och gruvensam, men har man lovat så har man lovat. Klockan 11 idag svängde jag och Siri in på deras gård.

Vi blev mottagna av kvinnan, den engelskspråkiga kvinna, och paret som bodde i huset (som båda pratar svenska).

Vad hade då hänt? Jo, det var faktiskt så enkelt att kvinnan, som heter Anita, hade gått vilse. Anledningen till att hon tecknade kors, sträckte ut tungan och visade att någon låg ner var att hon visste att hon bodde i närheten av kyrkogården.

Samma dag som jag "hittade henne" hade hon nämligen kommit för att hälsa på sin son med familj i Sverige (som precis fått barn).

Ambulansen hade kört runt med henne ett bra tag, bland annat hade de varit på kyrkogården och sökt efter någon sjukling. Tillslut hade de ringt polisen och kört henne till stationen. Där hade man i sin tur kontaktat en tolk per telefon och tillslut kunde sonen återfinnas. Hon hade både skämts och varit rädd. Dels för att polisen skulle vara elak med henne, eftersom hennes erfarenhet från polisväsendet grundar sig på turkiska erfarenheter, och dels för att det skulle bli dyrt. Dessutom tyckte hon det var hemskt att slösa bort deras tid.

Självklart blev vi bjudna på turiskt fika och kaffe. Siri blev tokförälskad i lilla lilla bebisen, som kommit efter åtta års barnlängtan och flera IVF-försök. Vi pratade länge och väl om både det ena och det andra. De tyckte att jag var en varmhjärtad person, och det var skönt att verkligen känna sig som en sådan för en stund.

Och Anita, hon har nu en tydlig adresslapp i jeansfickan.