Hej herr och fru G

Att stå på Gästgivargatans övervåning och se gästerna anlända samtidigt som solen glimrar in genom fönstrena.

Nervöst dricka lite bubbel och vandra sjuttioelfte varvet genom rummet. Att i nervositeten råka svepa blomvattnet som Markus corsage transporterats i. Att höra musiken börja, att gå ut bland alla våra vänner till tonerna av "Jag ger dig min morgon". Att hålla Markus hårt i handen. Att titta upp i himlen för att inte gråta.

Gårdagen var fantastisk. Jag kan inte önska något mer. Jag känner mig så rik och lycklig.
I natt har jag vaknat flera gånger av krampkänningar i ena vaden. Så mycket dansade jag, först till suveräna bandet och sedan i baren till mp3. När jag pratar idag låter det ungefär som att jag är i målbrottet.

Kvällen avslutades med dans på bardisken och några få vänner kvar, inlindade i filtar och stilla samtal bland tända ljus på bron. Taxin svängde in på gården strax före tretiden.

Vigseln var fantastisk. Jordnära, vacker och äkta. Vi har fotograferats, ätit gott och skurit den fina bröllopstårtan i vit choklad med blåbärsfyllning. Vi har lyssnat till känslosamma tal, jag har fått en pärm med bilder och texter från möhippan samt personliga sidor från de som var med. Så många kärleksfyllda ord, teckningar, ditsydda småsaker och minnen.

Jag klarade mig från tårarna fram till Hannas tal. Ja och sedan dansade vi ju då. Pratade. Skrattade. Jag känner mig genuint lycklig och när jag tittade på Pierres bildspel från gårdagen började jag gråta igen.

Så många telegram, brev, gåvor. Att läsa om och om igen. För att förstå att all den kärleken och omtanken rör oss.
För mig är lördagen den 16 augusti 2008 en av mitt livs absolut mest fullkomliga dagar.