Känslosam

Hudlös.

Lite så har jag känt mig rätt länge. Hudlös på det jobbigt sårbara sättet.

Under en ganska intensiv marknadsföringsperiod har Mia Eriksson, kvinnan som fick emigrera till Amerika för att komma undan sin misshandlande sambo och som Liza Marklund skrivit böcker om, gett ut en fjärde bok om sitt öde.

I senaste boken beskrivs hennes dotters Emmas liv. Hur hon, när hon upptäcker hur hennes barndom sett ut, tar avstånd från sin mamma. Går ner sig i missbruk och blir gravid som tonåring.
Även om jag börjar vara mättad på detta levnadsöde kan jag inte låta bli att tänka: Är det inte nog nu. Snälla, låt dem vila.

Förra helgen var Mia Eriksson på nyhetsmorgon i fyran och pratade om sitt liv och om boken. När programledarna tackade för att hon kommit svarade hon: "Tack för att ni lyssnade!"

De orden lever kvar i mig, i gråtnerven. Tack för att ni lyssnade.

En bloggerska jag brukar ströläsa har just fått besked om att hennes 1,5-åriga dotter lider av leukemi.

Och romanen jag har vid sängen, "En sorts kärlek", är inte bättre den. Vad den handlar om kan ni läsa här. Jag är precis i slutet av boken och lovar mig själv att läsa något gladare innan lördag.

Ända sedan jag läste nyheten att en mamma blivit ihjälslagen framför sin tvååriga dotter, som sedan varit själv med mamman i lägenheten i två dygn har jag också blivit mer hudlös inför Siri. Fast där är hudlösheten positiv.

Hennes bestämdljuvliga person, hennes talutveckling, hennes humör, rörelser, hennes sätt att pyssla tillsammans med mig. När jag känner allt det tillsammans ser jag framför mig hur jag tar ytterligare ett trappsteg ner i förälskelsens bassäng. Inte en bra liknelse, men precis exakt så känns det.

Jag har djupare förståelse för hennes ilska, "dumma mamma" och frustration. Jag kan se över det och försöka hjälpa henne istället för att själv bli irriterad. Jag försöker bekräfta hennes känsla och låta henne känna den istället för att släta över eller avleda.

Så där är jag just nu. Hudlös.