Startade bra, benen kändes superpigga och snabba. Tog rygg på två kvinnor från Lulekamraterna som låg i ett bra fem-minuterstempo. Men efter några kilometer kände jag att något inte stämde.
Det kändes ungefär som mjältugg men djupare in i magen. Ju längre jag sprang, desto värre blev det. Tillslut fick jag spänna magen så mycket för att liksom skydda det onda. Jag kunde inte ta ut stegen, när jag sprang nerför gick varje stöt rakt in i magen och framför allt fick jag svårt att andas ordentligt.
Istället för att vara klok och stanna kämpade jag mig i mål. Men jag drack inte vatten eller åt banan, istället började jag hyperventilera. Efter ett tag kom pappa och hjälpte mig ställa mig upp. Jag kunde knappt stå på benen och fick vila i hans bil. En sjukvårdare och senare en läkare kollade på mig, men trodde inte att det var något allvarligt.
Jag kände själv att jag inte var sjuk, återhämtade mig efter en stund även om benen var skakiga. Kanske är det någon sträckning i magmuskeln. Jag känner sliten och trött och har ont. En bra natts sömn råder förhoppningsvis bot på det.
Så har man upplevt hur utsatt, ensam och ledsen man kan känna sig.
Tur att pappor finns!
4 kommentarer:
en mindre kul erfarenhet, men skönt att fina Kurt var där! Kram!
Oj, vad tråkigt, Mari! Tjuvkikade på resultatlistan senare i går och förstod att det måste hänt ngt! Tur ändå att det inte var ngt allvarligt. /Birgitta
Vad tråkigt, hoppas du återhämtat dig. Kram!!
Ja Hanna, bra med pappa. Måste ge mig ut i spåret igen, lite nervös. I morgon kanske! Kram.
Ja, Birgitta. Riktigt trist. Känns bättre nu.
Det känns bättre i dag, Sara. Ska testa med ett lätt yogapass nu och känna efter. Kram.
Skicka en kommentar