Mia

I lördags klev jag upp tidigt och sprang ett långpass. Först 11 kilometer med pappas sambo Angela och sedan ett gäng kilometer till. Efter närmare två mil avverkade var jag hungrig resten av dagen.

Krokodilfika med familjen, thaimat med vänner och så Kristofer Åström och Rekyl på fina kulturcaféet Krokodils tioårsfirande om kvällen.

Jag tänker på när Krokodil öppnade. Min man jobbade natt då och på lördagarna ställde vi väckaren för att hinna gå dit och dricka gott kaffe, äta smörgåsar och avrunda med chokladboll och ett musikuppträdande klockan två.

Hembakt fika, stringhyllor, böcker, atmosfär, mönster, teak.

I lördags gick vi i alla fall vidare och dansade oss genom delar av natten. Därför gick söndagen i en stilla lunk. Började nyss läsa Mia Skäringers "Dygnkåt och hur helig som helst" och jag fångas direkt av de första raderna:


"Jag sitter i bilen. Vi har varit på familjeterapi. Det regnar och jag säger till mannen jag älskat att jag måste gå. >>Hör du vad jag säger. Jag lämnar dig nu.<< Han håller i ratten medan han blir genomskinlig. Vindrutetorkaren torkar fortare. Torkar förgäves. Vi sitter tysta. Tunga. Allt regnar stilla sönder."