Vissa dagar.
När själen är låg. När jag är trött.
Då tänker jag att det kanske är meningen.
Vi kanske inte ska få något fler barn.
Jag kanske skulle få bröstcancer som skulle få superbränsle av mina gravidhormoner.
I mina sämsta stunder tänker jag att jag kanske inte är värd det. Att jag inte är en tillräckligt bra förälder. Att jag inte sparar nog mycket pengar, inte planerar nog bra, inte ...
Naturligtvis stämmer det inte, man kan inte tänka så. Förnuftsmässigt vet jag att det inte är så. Att det bara är ett onödigt skuldbeläggande av mig själv. Men ändå. Ibland kryper det under skinnet. I känslan.
12 kommentarer:
Mari!
Jag tycker att du är en toppenfin mamma <3 trots att jag inte har träffat dig!
Kram Malin
Mari, jag kan inte förstå känslan men jag förstår att det känns. Att det är en jobbig längtan att bära på önskan om ett till barn. Att det gör ont när det inte går som man vill. Att det är så innerligt och så nära. När vetskapen om vad det innebär att vara förälder finns där. Glädjen. Oändliga kärleken.
Vi har haft sådan tur. Vår längtan blev verklighet väldigt snabbt och vi behövde inte önska länge. Jag är tacksam för det.
Er Siri verkar vara ett väldigt lyckligt och harmoniskt barn och grunden till det har hon fått av fina föräldrar. Och jag vet att du vet. Men som du skriver. Ibland känns det annat.
Jag hoppas att er längtan blir verklighet snart.
Kram/Anneli, Olles mamma
Kram vännen!
Mari,
din blogg berör mig. Ofta och mycket. Med värme och uppriktighet, en botten man står på med två fötter. Det när mig att du är ledsen och jag blir ledsen med dig. Jag känner dig inte men jag känner med dig. Stor, varm kram.
NÅR mig. Inte när mig. NÅR.
Livet är inte rättvist. Adoption kan ju vara därför vara ett alternativ att begrunda. Win-win för alla inblandade. Ibland låser vi människor oss fast vid en viss bild av hur saker och ting 'ska' vara, men det finns ibland andra vägar att gå, om man vill. Lycka till.
Kram
Tack för fina ord, de värmer!
Jag förstår inte heller hur det känns, men jag förstår att det smärtar.
Du är värd det, Mari.
Längtan efter barn har "drabbat" även mig. Ibland tar jag promenader och lyssnar på musik för att undkomma tankarna om hur gärna jag innerst inne vill bli pappa. Som homopar har vi många hinder framför oss om vi skulle försöka. Det smärtar mig att det inte finns fler givarländer och att samhället är präglat av så många fördomar.
Nåväl, nu tar vi en kopp kaffe och andas ut :)
Kram!
Mari du är en fantastisk mamma! Glöm inte bort det!
Skickar många kramar!
Såklart du är värd det Mari! Kram
Magnus, jag har burit dina ord med dig och läst dem flera gånger. Jag får bara vokaler i huvudet när jag vill svara dig. Aaaa och oooo och någon enstaka konsonant mmmm. Önskar att jag hade dig mitt emot mig, med en tekopp i handen. Saknar dig så. Kram, fina!
Och tack Elin och Sara. Tack.
Skicka en kommentar