Kring min hals

Min första text publicerade jag i Piteå-Tidningen någon gång före tonåren. Det var en dramatisk novell om ett skeppsbrott, om en flicka som överlevde och sveptes i land. Om jag minns rätt var den ganska inspirerad av Anne på Grönkulla, och när jag sluter ögonen kan jag fortfarande se bilderna jag hade framför mig när jag skrev texten.

Rent fysiskt skrev jag ner berättelsen i farmor och farfars hus, huset som vi bor granne med i dag. Jag har aldrig träffat min farfar, men jag satt i hans kontor i källaren och slog pekfingervalsen på hans skrivmaskin.

Jag vet inte om det var då kärleken till skrivmaskinstext föddes. Men det är något särskilt både med själva skrivmaskinen, så vacker i sig, och med texten som kommer ur den. Typografin, känslan av nedslag i papperet. Äkthet.

I tonåren skrev jag alla mina dikter på skrivmaskin. Dikterna blev mer dikt så.

För ett tag sedan trillade jag över en tävling av företaget Liv Swedish Design. De gör smycken av bland annat återvunnet glas. Jag har tidigare skrivit om dem i jobbet och tänkte då att det skulle vara fint att låta göra ett namnhalsband. Men vad skulle jag skriva? Siris namn, men tänk om, tänk om hon skulle få ett syskon. Nä. Jag lät det rinna ut i sanden.

Men så fann jag tävlingen och visste självklart vad jag ville att det skulle stå i mitt halsband.

Namaste.

En hälsningsfras som härstammar från Indien. Som uttrycks i samband med att man placerar sina handflator mot varandra och niger eller bugar lätt.

Man kan också säga att namaste andas "Jag hälsar det som är gudomligt i dig som också är det som är gudomligt i mig" eller "När du är på den platsen i dag där allt är sant, och jag är på den platsen i mig, då är vi båda en".

För mig är namaste en hälsning av respekt och jämlikhet.

Inte så att jag uttalar den i vardagslivet. Men i yogavärlden. Och i mig, till mig.

Självklart är den typograferad i skrivmaskinstext.

Självklart skulle det vara så.