Mitt i

Ungefär den här tiden förra sommaren. Jag vet att jag cyklade och tänkte att jag borde njuta av allt det vackra runt omkring mig. Av bladverk, syrénkvistar och vattnets glitter. Jag minns att det gjorde ont i mig. För att jag inte kunde njuta fullt ut, andas in och känna det vackra ända ut i fingertopparna. Jag kände mig utestängd, eller kanske snarare innesluten. I en glaskupa.

Jag kände så, av oro, för någon jag älskar.

Men nu har vi en ny sommar. Den är visserligen kall, men jag kan känna det vackra.

Och jag vårdar mig själv. Med att tända en rökelse och dricka en kopp te, trots att timmen är allt för sen. Med att blunda med ett leende när jag vilar, med min man bakom mig och min dotter nära på andra sidan.

I går kväll drack jag kaffe och vid halv två hade jag fortfarande bara halvslumrat. Men i dag kompar jag ut till lunch, hämtar min dotter för sista gången på hennes fina förskola, handlar till midsommar och bakar. Äter något gott. Och låter bli den där kaffekoppen om kvällen.