Oändligt

Det har varit en intensiv dag. Som började med att jag inte kunde sova. Fyra timmar, tror jag det blev, tillslut.


Sedan lönesamtal på jobbet, ett brasamtal, men ändå något som liksom kostar på.


Så sista förskolehämtningen. Det kändes i hjärtat, men jag försökte att inte överföra det på Siri.


Fika, med lite sexårsvilja - eller ovilja, hos farmor och farfar.


Och så den-stora-handlingen.


Den då de allra flesta ska ha ungefär samma matvaror, man får leta på flera affärer (tre i vårt fall innan jag gav upp vissa saker - kan gissa att halva Sverige ska baka Digestive- och kolatårtan från Buffé till midsommar - inte jag men kondenserad mjölk skulle jag ändå ha). Tunga, många kassar.


Hem och packa upp, stuva in. Middag på Max, vi sitter ute, som enda personer. Skönt med luft att andas. Siri leker en stund.


Före det har hon kraschat på asfalten. Hennes cykel som vi skulle hämta blev inlåst på förskolan och genom hela bilresan mellan butikerna blinkade lamporna i bilen.


Kofferten hade nämligen gått i baklås. Och i satt Hemi. Så tillslut fick jag öppna den öppningsbara rutan i bakluckan och locka ut henne.


Hon fastnade på mitten och skrek hjärtskärande, men det verkar *peppar peppar * ha gått bra.


Men. Det jag tänker på efter denna kväll (och jag är inget undantag, jag är verkligen inte perfekt) är vår stund på Max. Och hur föräldrar låter mot sina barn. Sura, med ultimatum, helt utan tålamod. Jag tänker - har det med platsen att göra? Lågt blodsocker. Snabba kolhydrater. Livlig, rätt stökig miljö av naturen.


Det låter verkligen oändligt trist. Jag läser "Fem gånger mer kärlek" och försöker att inte hamna där, i alla fall inte allt för ofta. Och inte på slentrian.


Älskade vän, som sover med täppt näsa och skummig mun. Jag håller av dig, oändligt.