I mitt jobb blir mina ord lästa och tyckta om av många tusen människor varje vecka. Det har jag lärt mig att hantera. Fredagkvällarna kan jag för det allra mesta lämna jobbet och koppla av, istället för att logga in mig i jobbsystemet för att trippelkolla sidorna en extra extra gång.
När jag skrev krönikor om mammalivet blev jag varse om hur mycket och hur djupt folk tyckte, tack vare en långdragen debatt på insändarsidorna om just mina krönikor. Och även om den övervägande delen var positiva, så blir det lätt den andra sidan med de hårda orden man minns.
Här på bloggen är jag ofta personlig.
Och privat.
Till en viss del.
Och det fina med att skriva här är att jag har gett mig själv en fristad, där jag inte på samma sätt som i mitt arbete analyserar orden för att väga hur de skall tas emot. Här skriver jag när jag vill, och hur jag vill, för att jag vill.
Idéerna, de fina hälsningarna, infallsvinklarna och tipsen är guldkorn som jag får tillbaka.
Och även om vissa kommentarer gör ont - vilket sällan händer - så är det ändå de som kanske sår ett frö. Som jag bär med mig - och som förhoppningsvis också utvecklar mig, stärker mig och får mig mer säker på vad som är min väg.
Jag har en kollega i en närliggande stad. Hon har också gjort en viktresa och har träning som ett stort intresse, precis som jag.
Men skillnaden är den att när hon publicerar bilder på sig själv får hon alltid uppmuntrande och beundrande kommentarer om att hon är snygg, att hon gör det så bra. Jag kan känna att i mitt fall så tittar man lätt lite snett på mina bilder. Och analyserar.
Hon är så mager, det är klart att det påverkar hennes chanser att bli gravid.
Det uttalas långt ifrån alltid, men det känns. Som ett tomrum, som ett svagt eko. Och någonstans blir det också ett skuldbeläggande. När jag själv tycker att jag gjort en positiv förändring. När jag känner mig stark och lätt i kroppen.
Starklätt, vig och smidig.
Precis som mitt mål var den där gången för några år sedan.
På söndag ska jag tillsammans med min pappa och hans sambo delta i ett motionslopp. Sju mil på cykel blir sommarens utmaning. Men med andras åsikter i bakhuvudet, vill jag nästan tala tyst om det istället för att känna mig stolt.
Just nu är jag inne på tredje veckan med en slags ny kosthållning. Jag genomför en kur och har därför tagit bort allt socker, all jäst, all soja och all ost under en tid.
För att inte bara plocka bort livsmedel så valde jag att lägga till fett.
Mycket fett.
Grädde, smör, kokosolja, nötter, avokado.
Så här ser min matvardag ut:
Grunden är en jättefin bok som heter "Näringsrik och naturlig LCHF" av Klara Desser. Jag har verkligen aldrig varit någon LCHF-anspråkare.
Tvärtom.
Och jag gillar inte att sätta etiketter på mitt ätande. Som vegetarian, raw food, eller LCHF för den delen. Livet ska levas, stämplar sätter lätt gränser jag inte vill ha. Och livet har olika faser. Men jag är intresserad och inspireras gärna. Nåja, det var egentligen en parentes. Tillbaka till nuet.
Mina farhågor om gräddstinna måltider och mängder av kött har helt kommit på skam. Egentligen är det rätt likt det jag ätit tidigare. Ägg, fisk, kyckling, nötter, inslag av raw food - med den stora skillnaden att jag äter mer fett.
Och jag mår så bra i magen. Det svullna, stora, onda är helt borta. Jag äter tre måltider, och jag håller mig skönt mätt där emellan. Min mage har inte fungerat så bra på åratal.
Det är helt magiskt skönt alltihopet, faktiskt. Och på snart tre veckor, inte tillstymmelse till sötsug. Inget behov av tuggummi, av naturgodis eller choklad. Intressant.
Jag har ännu inte bestämt mig hur jag går vidare, men jag tänker att jag skall ha tillit, så kommer det att visa sig.
12 kommentarer:
Jag kan inte låta bli att störa mig på de avundsjuka folket som inte kan hålla sig från att lämna sårande kommentarer. Jag gillar din sunda inställning och älskar att läsa dina ord. En kropp som mår bra är väl att föredra oavsett om den är tjock eller smal! Lycka till med cykelloppet!
Du insprierar mig att välja egna vägar, att lita på mitt hjärta. Du kämpar och du är som jag och alla andra både glad och ledsen, du delar så fina texter och ord och framförallt så kloka tankar. Fortsätt så om det känns rätt, om det berikar dig mer än det känns jobbigt :) sensommar kramar från sara
Wow, vad gott det ser ut! De som läser din blogg borde förstå att en undernärd människa aldrig skulle klara av att springa så snabbt och långt och cykla så fort som du gör. Du gör det toppenbra, så snabb blir aldrig jag! :-)
Birgitta
www.lyckligagatans.blogg.se
Det är intressant det du nämner om hur vi dömer/uppfattar och kommenterar varandra runt om i världen! Själv jobbar jag just på den delen att inte alltid dela med mig av vad jag tycker/tänker då det ofta kan misstolkas! Jag vill inte såra andra, men gör det ibland trots att jag inte själv kan förstå det... Det är jätte jobbigt! Att bita ihop och bita ihop och bita ihop! Jag har kommit fram till att försöka jobba på det positiva för om man kommenterar det positiva så stärker man andra och det kan kanske till slut även stärka mig själv så att jag på ett klart sätt kan välja mina situationer då jag verkligen kan och vill dela med mig av mina åsikter! Är man en rak person får man även ta mkt skit och visst gör det även ont för den personen!
Mari jag vet att det låter så lätt, men... Fokusera på det som du behöver fokusera på... Det andra kostar bara en massa energi! Du är en vacker, smart och otroligt snäll kvinna.. Ingen är perfekt, men vem vill vara det?
Du presterar så mycket som du ska Vara stolt över! Jag är otroligt stolt över att få känna dig du berikar mig och så många fler! Tack för att du är du och att du gör det så sjukt bra! <3 en lillasyster
<3
Hoppas det fungerar.krånglig mage är inte alls kul. Lycka till!
Kära vän.
Jag har i många år haft förmånen att få följa dig i ditt liv på väldigt nära håll. Jag brukar inte ofta lämna avtryck här eftersom vi hinner säga det som behöver sägas i verkliga livet men nu vill jag gärna lämna en kommentar.
Jag beundrar SÅ ditt sätt att prova dig fram på livets väg. Hur du diciplinerat och engagerat försöker förbättra situationer istället för att vara passiv och gnällig. Hur du väljer att se möjligheter istället för problem och hur du gör det med öppet sinne och hjärta. Det är modigt och starkt.
Att du sen så ärligt delar med dig här är inte bara modigt och starkt utan också oerhört generöst.
Jag tror att många människor inspireras av dig och jag tror att många önskar att de hade hälften av ditt mod och ditt engagemang.
Men jag tror också att dina alternativa vägar och ditt ärliga språk skrämmer. Men kära vän. Låt inte DET skrämma dig. Fortsätt din resa på samma fina sätt. Njut av livet och cykla dina mil med stolthet.
Och är det inte till sist så att vi alla borde landa i att det är resan i sig som är målet? Att varje dag räknas. Där beundrar jag dig allra mest Mari. Hur du tar vara på det vackra i vardagen.
Jag är oerhört glad över hur du berikar min resa! Kram fina.
Hej. Jag brukar läsa din blogg ibland men kommenterar aldrig. Ditt vackra sätt att skriva fascinerar mig och jag blev väldigt berörd av ditt inlägg. Jag tycker att du verkar leva ett väldigt sunt liv både för kropp och själ och jag önskar att fler människor kunde tänka som du och (som någon skrev här ovan) våga testa alternativa vägar istället för att bara leva sitt liv i den fyrkantiga boxen. På många sätt. Förstår att du blev ledsen av kommentaren och mina ord kanske inte du bryr dig ett skvatt om, men jag tror definitivt inte att några problem hänger ihop med din vikt. Ibland blir livet bara inte som man vill och det är bara att se tiden an och acceptera nuet samtidigt som man inte slutar hoppas på framtiden. Jag önskar dig lycka till och hoppas att allt löser sig.... och att du inte hakar upp dig för mycket på en olycklig kommentar. Som du skriver kanske fler tänker i samma banor.....men tänk hur många av oss som INTE tänker i de banorna.
/M
A - precis, en kropp som mår bra. Så oerhört viktigt. Eller i alla fall en kropp som är på väg att må bra. För det är ju både frustrationen och charmen, att förutsättningarna förändras. Det som fungerade tidigare kanske inte alls fungerar nu. Tack för lycka-till-et, jag ska ägna lördagen åt att peppa!
Tusen tack för dina ord, Sara. De gör mig glad. Kram.
Jo det är gott Birgitta! Nej, visst har min kropp förändrats - och det blir så konkret när man jämför bilder från tidigare med bilder från nu. Men undernärd det känner jag mig inte ett dugg. Snarare sund och tränad ... men det har inte varit löpningens år. Först blindtarmen och nu gör min rygg att jag inte fixar löpning. Men man kan ju träna annat, som tur är ; )
Fina syster. Att bita ihop hela tiden är också jobbigt det ska man inte behöva, det gäller väl att hitta någon slags balans. För alla är vi olika och alla måste vi ju få plats. Men precis som du skriver så kan ord så lätt såra och någonstans studsa tillbaka på personen som uttalat dem. Men är man som du medveten om det är det bra. Sedan tycker jag att alla känslor ska vara okej att känna, att trycka ner dem tror jag aldrig är bra. Ibland försöker jag tänka att nu känner jag den här känslan, det är okej, men nu släpper jag den fri. Lite flummigt, men det brukar funka för mig.
Jag tycker att du skriver jättefint om hur du väljer att uppmuntra det positiva. Det tankesättet tilltalar mig. Fint. Tack för dina många fina ord om mig, de värmer mig. Mycket. Puss till dig, fina syster.
Lisa! <3
A - tack. Nej krånglade mage kan förstöra det mesta. Jag har nu upplevt snart tre veckor av mag-magi!
Sarah. Jag är så evinnerligt glad för dig. Du gör mitt liv så mycket bättre. Och dina skrivna ord här, de kommer jag aldrig att glömma. Du skriver så fint och generöst och fångar så mycket av vad andemeningen med vad jag tror på är. Kram, finaste.
Malin. Jag bryr mig om vad du skriver. Jag bryr mig mycket. På riktigt, från hjärtat. Och jag tar till mig det. Och jag fortsätter tro. Kram.
Jag följer dig här för att jag tycker om ditt sätt att formulera, berätta och och med bilder visa. Jag kan förundras över de människor som ser nytta i att kommentera negativt, som att deras ord skulle vara viktiga för personen de bedömmer. Orden som är viktiga för dig är dina egna, de du hittar inom dig och jag gillar ditt kåserande, där vi läsare får ta del av dina vägar och tankar runt dem.
Jag tänker att du är bra som lärt dig att lyssna på din kropp, att du är stark som orkar bära din barnlängtan, att du är lätt som rör dig så smidigt och att du njuter av det du älskar. Det är det jag tänker när jag ser bilder av dig.
Säkert talas det illa, någon som tycker si och någon annan som tycker så om dig. Om mig. Om andra. Stackare är de människor som inte kan hålla sin egen litenhet inom sig, som tror att de hjälper sig själva genom att hålla nere någon annan. Jag brukar inte svära, men fan ta de missunnsamma!
Mina varmaste starkaste och kramigaste kramar till dig!
Hoppas magen vill vidare och trampa på med stolthet!
Första tanken " bra rutet" fast du ryter ju inte, utan är bara så klar å tydlig å modig fina vän!
Tack kära Hanna <3
Skicka en kommentar