Normer

Här är hon. Storasyster hund. Så fin med lite gegga i ögonen och en grässtrå (eller är det hårstrå?) i munnen.

Klokögonen.

Av tradition och hävd är det viktigt i dagens samhälle med etiketter. Vad vi jobbar med. Vad vi är. Journalist. Kock. Mamma. Farfar. Och alla svängningar. Rullstolsburen istället för rullstolsbunden. Arbetssökande istället för arbetslös. I mitt jobb möter jag det nästan varje dag, men det är bra. Och viktigt.

Nåja, tillbaka till ämnet.

Hemi är naturligtvis familjens hund. Men jag har aldrig känt mig som hennes matte. Jag är Hemis mamma. Eller om jag låter mitt hjärta tala fullt ut, så tillhör hon mitt hjärta.

Så enkelt är det.

Och i Siris fall så är ju Hemi hennes storasyster. Särskilt när hennes längtan efter syskon gör sig påmind. Då blir det extra viktigt.

Jag har väntat att dagen skulle komma. Och i veckan gjorde den det.

Siri berättade på skolan att hon har en storasyster. Som är hund. Och fick givetvis svar på tal.

En annan vän stod upp för henne, och sa att om Siri känner så i sitt hjärta - då är det väl okej.

Söta, söta.

Jag tänker på en annan sak med normer.

Vi läser Katitzi hemmavid. I en bihandling åker hennes fader Pappa Taikon på bröllop. Hans bror ska gifta sig. Och Siri undrar om han ska gifta sig med en man eller kvinna.

Vi funderar lite på det, och läser vidare.

Någonstans har vi sått ett frö. Det känns fint. Jag tror aldrig att jag själv skulle ha tänkt så när jag var sex år. Jag tror att jag skulle göra det nu.