Och jag tänker: Tänk att man kan gruva så mycket inför att börja skriva. Det är som om man måste vara i rätt stämning när man sätter ned fingertopparna på tangenterna. Så att tonen inte blir fel, för jag vet inte om det då går att börja om.
Eller, jo. Egentligen vet jag att det går. Jag har gjort det. En gång, har jag gjort det.
Och så tänker jag: Tänk att man kan bli så fullkomligt uppslukad under tiden. När man sugs in i berättelsen och vill vidare, vidare. Till slutet. För att få veta hur det går, hur det blir. Fast jag redan vet.
Sedan. Lite mer oro. Nu ligger en grundtext utskriven, väntar på mitt skrivbord. För när meningarna blir många, då måste texten printas på papper för att fyllas med överstrykningar, frågetecken och pilar. Detta moment är kanske det värsta. När jag tar i texten, och skall bedöma, om jag funnit den där tonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar