Om julafton

En slängkyss av god jul blåser Siri till kameran.

När jag tar bilden på julafton vid halv ett-tiden har vi åkt madrass i Strömlidabacken, ätit frukost hos morfar och hans sambo och öppnat några klappar med dem.

Så har vi åkt hem och klätt om inför julaftonskvällen.

När jag tar bilden har varken jag eller Siri någon aning om besvikelsen som ska göra ont i hennes sjuårshjärta.

För en stund senare bara sitter hon tung i min famn. Hon gråter inte, utan säger bara "Jag trodde det skulle bli den bästa julafton någonsin. Nu vet jag inte ens om jag vill fira jul."

Suckar, rycker på axlarna och lutar sin kind mot mitt nyckelben.

Ibland sker saker som man inte kan påverka. Men det gör ont när det drabbar ens dotter, som sett fram mot att få fira jul med andra barn.

Och den gåvan kan jag inte allena ge henne. Det känns såklart extra mycket.

Men tack vare de fina människor vi har runt omkring oss så hjälptes vi tillsammans åt att skapa en fin dag.

En fin dag för Siri och en fin dag för oss andra.

När vi gick hem om kvällen, visserligen i snålblåst och regn, var det med värme i hjärtat.

Och ett litet stygn av smärta.

* * * 

Senare har vi pratat, jag och Siri. Klarsyntheten i hennes reflektioner och analyser får mig ibland att häpna. Besviken och ledsen får man vara, självklart. Men vi har varandra, vi har god mat, julklappar (vi fick en get som heter Greta och som snart förhoppningsvis hjälper en familj i Afrika någonstans!) och det bottnar vi i.

Även om det kan göra ont i hjärtat ibland.

Och det är också helt okej.