Inuti

* * *

 

Det är som om orden behövt en paus, och jag har inte försökt nå dem.

 

Början av veckan kändes gråtung, svårt att hitta motivationen, svårt att finna guldstunderna i vardagen. I tisdags kände jag hur upphakningen kom vid sidan av halsen mot nacken medan jag låg i soffan. Den går från bröstkorgen, revbenen och upp, sådär så att varje andetag gör ont.

 

Känner mig lite tät i näsan och svidig i ögonen, allt sammantaget hör kanske ihop med gråkänslan från tidiga veckan.

 

Sedan börjar jag kunna formulera att jag känner mig lite vilse, på något sätt. När arbetet för dagen är klart, middagen är äten och barnet har somnat är det visserligen inte så mycket tid kvar på kvällen, som jag dessutom de allra flesta dagar i veckan vill spendera hemma. Även om helgerna känner jag så, att hemmatiden utan klockpassning är något jag prioriterar och mår bra av. Det är alltså inte så att jag har oceaner med tid som jag inte vet vad jag skall göra av, men det känns ändå som att något saknas.

 

För det mesta har jag haft något slags fokusprojekt vid sidan av. Det har handlat om viktresa, om träning, om renovering, om att bygga ut och inreda. Det har handlat om att sy, att skaffa hund, att få barn och en massa andra saker. Sådana där saker som man med glädje läser på om, samlar insikter, kunskaper, inspiration för att slutligen förvalta och forma till något eget.

 

Men just nu står det liksom ... stilla. Jag har inget sådant som pockar på min uppmärksamhet. På ett sätt är det väl skönt, men på ett annat tomt.

 

Och så är jag inte matte längre, och den identiteten känns konstig och ovan. Vi har börjat drömma och fantisera om en ny hund, men inte ännu, känner jag. Inte riktigt ännu.

 

Vill inte heller forcera fram ett projekt eller ett mål, tänker att det kommer till mig när det är meningen. Det handlar inte om de stora valen i livet. Inte om min familj, om min boplats eller om arbetet.

 

Men det är inte utan, att jag går omkring och känner mig lite vilse i tillvaron, just nu, ändå.