Sömnvals

* * *

Det finns en oändligt älskad sjuåring med oändligt sparkiga nattben.

Hon har lagt till vana att komma över i dubbelsängen innan tolv om natten.

Jag somnar lätt om kvällen och sover även om det är trångt och även om sovandet ofta innefattar ett huvud pressat mot revbenen eller knän som karvar i sidan.

Men särskilt utvilad känner jag mig inte. Och min onda rygg och nacke mår inte heller så bra av detta.

Vi har talat om saken, detta med att sova i egen säng.

Jag samsover gärna, men inte på detta viset.

En natt efter en överenskommelse sov flickan med de växande benen själv.

Men sedan blev det mardrömmar och tårkinder, och mitt hjärta och min känsla säger mig att ingen skall behöva ligga ensam och vaken och rädd om natten.

Så nu testar vi nytt / nygammalt. Två stora insläpade madrasser vid fotändan av dubbelsängen. En hastigt upphängt sänghimmel. Som ett eget litet rum i rummet.

Bara att lyssna till mammas och pappas andetag.

Bara att sätta sig upp, titta genom den perforerade väggen och se kroppskonturer.

* * *

I natt har jag vaknat två, tre gånger av att hon stått vid min sida av sängen.

När jag har tittat upp har hon gett mig en varm puss på munnen och krupit tillbaka till sitt.

Med en förvissning, mamma finns här. Jag är i mitt eget, men inte ensammen.

Och jag tänker, så mycket kärlek den barnsjälen rymmer.