I fredags hade jag trädgården i sinnet hela dagen. Sol på ryggen, svett i nacken. Jordkantade naglar och dammiga skenben. När jag mötte mina ögon under hatten i spegeln den kvällen kände jag mig luftigt lätt i själen.
Mina ögon var grönare än vanligt. Osminkad och skönt mitt-i-livet.
I dag känns fredag långt långt borta. Jag är vriden i bäckenet, har ont i nacken (och som påföljd huvudet). Har tränat, men det var inte speciellt kul. Jobbmässigt känner jag mig osedd, textmässigt som om mina ord bara försvinner i tomma intet.
Känner jag mig själv rätt skulle jag må gott av några nätter av längre sömn. Av några dagar vid vattnet. Solblänk, en bok, lite radio.
Mest av allt just nu vill jag ha något slags gungande i trädgården. En perfekt hängmatta, en djupgenerös hammock eller något annat som vaggar och omsluter. Där vill jag ligga, med familjen nära och halvslumra.
Men i dag är det tisdag. Det är gråtrött. Och kaffeautomaten väntar.
2 kommentarer:
Känner igen den känslan, man känner sig tom och värdelös fast man har mycket att vara stolt över. Uppgiven liksom....
För mig hjälper det alltid med mycket sömn och att bara få vara själv en dag. Men det kommer som för dig i samband med värk och perioder av för mycket måsten.
Kramar på dig vännen! Hoppas vattnet, boken och lugnet kommer som ett brev på posten!
PS! Jag läser faktiskt dina tidningsreportage fast det inte är "min" tidning ;)
Fina. Precis som du skriver känner jag. Har lärt mig med tiden vad varningsklockan ska gå igång på. Och att det alltid brukar kännas bättre med mer sömn (och helst mindre ont). Och snart tar jag helg, med vila, vatten och promenader och förhoppningsvis ett och annat skratt!
Och vad spännande, att du läser mina reportage! Gör mig glad.
Stor kram till dig och tack för dina fina ord. Jag speglar mig i dem just i dag.
Skicka en kommentar