måndag, juni 23, 2014

Vippnacke

* * *

Skriver med bångstyriga armar och fingrar. Som att de förstår med fördröjning. Jag försöker vara tålmodigt, det beror på mig själv ~ och ett sista pass med min pt.

Eller min och min. Efter tre pass är hon knappast min, men det känns rätt bra att skriva så.

Jag tänker på träning och hälsa. Jag tänker på ett ögonblick från i går; Jag kliver ut från duschen för att torka mig. Blå sommarhimmel utanför fönstret, det känns fint även om jag vet att det är rätt kallt därutanför. I badkaret ~ utan vatten ~ sitter en naken och tillfullo harmonisk dotter och spelar musik, Fred Åkerström, för mig på paddan.

En dröm har precis blivit sann för mig. En sådan djupliggande familjedröm. Vi har varit ute och tränat tillsammans, alla tre. Jag och min man har sprungit och vår dotter har cyklat tillsammans med oss under tiden. När vi kom hem parkerade Siri cykeln och så joggade jag och hon tillsammans runt kvarteret.

Och det är sådan träning jag älskar. Att vi gör det tillsammans, för att röra på oss och vara med varandra utanför hemmet. Det är inte på blodigt allvar, det är rörelseglädje i sin främsta form.

Jag yogar ett nytt pass när Siri lägger sig den kvällen. Skriver ofta att jag tycker om yogan, men detta pass tycker jag inte om. Jag gör det inte igen och då vet jag det.

Min nacke trilskas och jag tänker på min senaste behandling av ryggen (från fotsulorna och upp i nacken). Hur min behandlingsterapeut bara mitt i konstaterar att jag har en whiplash. 

Jag har inte nämnt ett ord om det för honom. Jag har över huvudtaget inte skänkt olyckan, läkarbesöken och advokatpapprena en tanke på länge. Jag blev påkörd när jag jobbade, jag kämpade men fick inte rätt till någon som helst ersättning. Vill inte ens nudda vid tanken på hur mycket pengar jag lagt ut på olika behandlingar.

För att inte tänka på mitt onda. Min känslighet. Min yrsel, min tinnitus, min rädsla för att göra fel rörelse. Min glömska. Mitt vakuum. Hur svårt det kan vara att andas ibland.

På något sätt har jag kommit vidare. Inget jag ältar, något jag lever med och konstant försöker hitta ut ur / en balans till utan att det tar för stort fokus i vardagen.

Men jag känner ändå, att djupt inuti, betyder det något läkande för mig. Att höra honom säga det. "Du har en whiplash." Och jag känner mig trodd, utan att ens ha berättat.



2 kommentarer:

Marie/Mison sa...

Det betyder mycket - att någon sätter ord på sådant man själv vet men håller inom sig. Känns som du hittat en väldigt kompetent person!

Jag älskar också den sortens träning, bara att röra sig tillsammans - utan att det ligger någon prestige i det. Så är det när vi tränar tillsammans i familjen. Är jag själv på gymmet kommer hela tiden prestationsångesten in. Varför är det så - varför kan man inte bara släppa och njuta även där. Kanske för att det gör ont, och man vill det onda fördriva med mer smärta?

Ha en skön vecka. Vi hoppas att värmen kommer snart, eller hur?

Mari sa...

Marie, ja jag blev förvånad själv. Över att det betydde så mycket att få den bekräftelsen. Det känns bra, jag kommer att boka tid igen.

Fördriva med smärta. Jo så tror jag absolut det kan vara. Så mycket konstiga snubbeltrådar vi lägger ut för oss själva. Jag tycker gymmet är helt ok, men den sanna rörelseglädjen finner jag inte där. Jag var nära nackspärr i går, men då yogade jag stilla, gjorde en andningsövning och smörjde med starkt linement. Och faktiskt, la bort alla måsten. Känns bättre i dag och det känns som en seger, att bli bättre av att vara snäll med sig själv.

Och ja. Värme, faktiskt tack. Nio grader nu på morgonen och jag cyklar fortfarande med handskar.

Kram och ha en fin vecka - det som är kvar av den.