fredag, december 09, 2016

Det var i december


* * *
Det kallas för hjärndimma. Det molniga sällskapar med en slags sågklinga i höger öra. Och magen som inte vill vara med. Plufsigheten i ansiktet. Tröttheten bakom ögonlocken.

Jag låter sällan min sjukdom ~ hypotyreos ~ komma upp till ytan och ta plats.

Min historia är så lång. Men några korta hållpunkter är enkla att räkna upp.

Vid millennieskiftet sökte jag vård för örontjut. Ett blodprov visade på underfunktion i sköldkörteln. Nedsatt ämnesomsättning. Jag började äta medicinen Levaxin och alla mina något diffusa problem försvann.



Runt tio år senare fick jag problem igen. Jag tappade stora mängder hår, blödde från tandköttet, hade inflammationer i kroppen. Främst i knäna. Kunde knappt gå i trappan hemma, inte cykla till jobbet. Fick kortisonsprutor och frågor om depression.

Det var då jag fick kännedom om en annan medicin. Den som fanns innan Levaxinet. Jag åkte på min resa till Järna, träffade en läkare. Fick hjälp att söka licens för att äta grishormon. Fick den godkänd via Läkemedelsverket och efter någon vecka med den försvann alla mina biverkningar från Levaxinet.


När jag väntade Siri hade jag slarvat en del med medicinen. Jag såg den inte riktigt som medicin, mer som ett tillskott som kanske inte alltid behövdes. Hade väldigt lite kunskap. Ville nog förhålla mig ganska nonchalant.

Då fick jag veta att en nedsatt funktion av sköldkörteln inte alls är bra när man vill bli gravid, eller är gravid. Det gjordes prover. Jag kom nyss ihåg detta, faktiskt. Och jag fick veta att jag själv bildat antikroppar mot sköldkörteln. Mest troligt när jag hade körtelfeber som tonåring.

I somras och mot höstkanten la jag om min kost ytterligare, för att äta mig frisk. Men med medicineringen är det svårt, jag har ingen ansvarig läkare här och nivåerna i kroppen mäter man med tremånaders-intervaller. Kontentan är att jag åt alldeles för hög dos medicin. Förmodligen länge. Värdena var nämligen omätbara där i augusti/september.

Jag slutade faktiskt äta medicinen helt ett tag och efter några veckor blev det bättre i kroppen.

Sedan slog det över åt andra hållet.

Säg att värdena ska ligga på mellan 2,5 och 4 ~ jag ligger på över 100.

Och där är jag nu. I dimman och sågverket och den stora tröttheten. Men jag har nu hämtat ut en burk dyr grishormon och börjat om att äta. Min hälsocentral vill inte längre stå för prover, och min läkare på annan ort är svår att få tag i. Så än en gång lämnar vården mig på egen hand.

Och jag är trött, så trött. Men jag vet också att det blir bättre. Jag får hjälp av andra och jag har gjort den här resan förr. Jag fortsätter lägga pussel. Med tålamod.

Och ödmjukhet.


5 kommentarer:

Malin sa...

Varm Kram <3

Anna Larsson sa...

Stor kram finaste du! <3

J sa...

Jag blir så ledsen för din skull, hypotyreos är verkligen inte kul att slåss mot. Jag har hypotyreos sedan 15 år fast den ovanligare sorten som startar i hypofysen och har fått kriga mig blå för att tas på allvar. Däremot klarar jag mig bra på hög dos Levaxin. Jag vet inte om jag tidigare tipsat om endokrinologen (hormonspecialist) i Luleå, dr Richard Forrest. Han är en mycket klok och vänlig man som kanske kan hjälpa dig, jag vet inte om du redan kontaktat honom. Du når honom isf via mail på richard.forrest@forrest.com

Krya på dig, jag hoppas du känner dig bättre snart med grishormonet. Att må skit är skit.

Elin sa...

Kramar!

Mari sa...

Tack Malin, och kram tillbaka.

Tack fina Anna!

Tack för din input, J. Det betyder mycket och jag skulle gärna ha en läkare att rådgöra med som är närmare. Ska kolla på ditt tips <3

Kram, Elin :)