tisdag, juni 12, 2018

Föreställningsdag


* * *
I dag och i morgon dansar Siri och hennes klass vårens 
föreställning med Svenska balettskolan. Det är första och enda gången 
hela utbildningskedjan är fylld. Nästa år vid den här tiden läggs den ner.

Det känns så himla sorgligt och tråkigt. Blir säkert en känslosam kväll.

Men ~ istället för tråk, ska vi försöka njuta.


Varför fotar jag blåbär och jordgubbar, 
men skriver om dans?

Jo, för att jag känner mig lite less på alla summor som 
ska skickas till olika insamlingar. Visst är lärarna värda all 
uppskattning och visst har vi råd. Men jag tänker, blir inte 
lärarna minst lika glada (gladare?) för teckningar eller 
små brev, till exempel? Bara en fundering.

Sedan har jag gjort flera reportage om barn som på olika 
sätt blir exkluderade, för att det inte finns pengar i familjen. 

Det finns inte pengar till blommor till lärare, till matsäckar 
och badkläder. Inte ens till lusmedel, för den delen.


Gåvor till lärare hänger inte ihop med en blomma 
eller en liten gåva till Siri efter föreställningen. 
Men eftersom jag känner mig lite avig blev det ingen bukett 
eller ros, det blev svenska jordgubbar och blåbär istället.

Hur tänkte jag då? Vet inte riktigt, men det kändes 
bra att göra någon form av val i alla fall.

Kanske är jag ute och cyklar, men jag 
kan inte släppa alla tankar kring ämnet.


Hon blev jätteglad, såklart;


Min bärälskande dotter.


Medan hon åt sin frukost unnade jag mig några sol-
hälsningar och ett stilla yogapass innan dagen drog igång.

Och snart, snart är det föreställningsdags.

Mammahjärtat klappar hårt.


1 kommentar:

Anonym sa...

Jag är själv lärare på mellanstadiet och jag är säker på att det som uppskattas allra mest är uppskattande ord från föräldrarna. Vi jobbar hårt varje dag för ALLAS barns bästa och jag märker hur dränerande det är för vissa kollegor när föräldrar hör av sig med åsikter om hur allt kan optimeras just för deras barn. Som förälder förstår jag önskan att allt ska bli perfekt just för ens eget barn men samtidigt så försöker jag tänka att mitt barn måste få lära sig hantera verkligheten. Ibland får man sitta bredvid den man hoppas på och ibland inte, ibland kommer bästa kompisen med i samma grupp och ibland inte. Det vi lärare behöver mest av allt är att föräldrar visar tillit och förtroende. Som lärare måste vi ta ett helikopterperspektiv och se till allas behov. Särskilt ser vi till behoven hos de mest utsatta barnen som har utmaningar med inlärning eller svåra familjeförhållanden. Att då få känna att man har föräldrarna bakom sig betyder allt. Ett mail eller lapp eller uppskattande ord är alltså bästa examenspresenten! Hälsningar Jenny