När solen lockar en ut

Kvällssol som bäddar in humlen i guld, som skapar lysande kostverk på väggar och golv.

En skavd vän

Det är ett tag sedan gungstolen flyttade in på vår veranda. Det är en dröm jag länge haft, att ha en gungstol ståendes just här. Att läsa sagor i, drömma sig bort, hålla ett barn som dricker kvällsvälling i famnen och gunga stilla.


Och det gör vi vissa kvällar. Bäddar in oss i krispigt täcke och gungar stilla medan vi talar om livet.


Gungstolen kommer från en vän och jobbkompis, den är gjord sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal och har stått i en fjällstuga under en stor del av sitt liv. Blågrå och skavd. Och som gjord för oss.


När vädret blir för ruggigt skall den få flytta in. Och gunga oss framför kaminen.

Bland färska blåbär och länkar

Morgon på jobbet. Jag sitter och äter färska blåbär och gör mig mentalt redo för dagens arbetspass. Min rygg är skör. Väldigt skör. Men jag hoppas på bättring och helande.

Jag har haft en fantastisk start, tillbaka på arbetet. En fin Facebook-länk om ett tidigare reportage med många uppskattande kommentarer. Och sedan så började måndagen med att skriva in anteckningar från ett jobb jag gjorde under semestern.

Som många gånger tidigare är jag helt fokuserad under intervjun. Frågor, gester, anteckningar. Tentaklerna ute efter undermedvetna signaler och små runt-omkring-saker som förhöjer.

Så sitter jag där med anteckningarna. Och först då känner jag. Och småsnyftar åt mina egna stödord. Fint så.

Jag har också hunnit besöka Kisträsk i jobbet. Och i går gästade jag och min kollega Sofia en gata nära oss. Här fångade 4-klövern oss på bild.

Wear it like a crown

Skönt att ta bort håret från nacken och ögonen någon gång. Never ending french braid, och jag ser utvecklingspotential till hur den kan flätas. Dag två håller den fortfarande fint, lite rufsigare dock.


Och wear it like a crown. Jag hör min yogafröken tala.


Bär huvudet som en krona.


Fint.

Vilar igenom

Jo. Det blev en ordentlig nackspärr. Men jag har klarat mig rätt länge. Trettonhelgen sist.


Jag var till naprapaten i fredags halv åtta om morgonen. Och sedan dess har jag vilat. De där knakningarna och krampen och domningarna och nervsmärtorna mot handen dränerar. Sista semesterveckan är alltså lite suddig och bortsovd. Men så är det med det.


I kväll har jag och Siri umgåtts med farmor och farfar. Ett glas vin, chips och vuxet sällskap på deras inglasade uteplats. Mysigt.


Och snart hoppas jag vara redo att träna igen. Sommarens utmaning väntar runt hörnet. Ska bara vila mig igenom en söndag först.

Och så blev det kväll

Daggkåpa på alla bord, ute och inne.

Äppelkart.

Smultron.

Avskavt nagellack mot blommande snöbollar.

Våra flickor. Rörig bakgrund. Och naket. Men jag älskar ömheten.
Och kvällssolen. Och Jojjes öron över låret.

Nackspärr

Vi valde kortsemester i år. Och två resor, till Spanien och Frankrike, hägrar i höst. Så det är inte ett dugg synd om oss.


Vi har haft två fina veckor tillsammans och jag fortsätter vara ledig denna vecka ut.


Men Markus började om att jobba i dag. Och Siri går simskola varje kväll. Så det ändå som om vi är på väg in i rutinerna.


Och det känns vardag i dag. Jag har krossat displayen på min telefon. Vi har klippt tuggummi ur Siris hår. Hunden har tömt analsäckarna på påslakanet. Och jag har fått nackspärr.


Så det är mycket tisdag nu. Väldigt mycket.


Men också. Besök av finvänner från Stockholm. Några härliga timmar av prat och närhet, några timmar som vi snart ska bättra på med ännu mer prat och tid.


Och en finflicka med gladpirr i benen, tofsar på huvudet och en lust att simma i vattnet.


Så jo, det braiga övervinner trots allt, denna tisdag.

Sommarprat

Anja Pärsons sommarprat berörde mig. Speciellt slutet. Men det var något som hela tiden skavde. Jag hade svårt att sätta fingret på det. Men så läste jag Ronnie Sandahls krönika "Soldidaritet finns inte i Anjas ordbok" och förstod.

Så den läsningen rekommenderar jag. Intressant.

En annan som pratade intressant var Klara Zimmergren. Reflekterande och tänkvärt, bland annat om barnlängtan.

Dagar som gått

Min variant av glass med kakbitar.

Pärlörhängen och pärlhalsband.

La familia på väg till cocktailparty. Jag och Siri bar
naturligtvis svarta klackeskor ; ) 

Vackra och goda drinkar, både för stora och små.

Picnickmiddag vid vatten.

Det är söndag kväll. Jag har precis städat igenom huset och sitter vid datorn med nyborstade tänder och känner mig solvarm om kinderna. Och jag tänker. Att jag precis haft en av de härligaste av helger.


I fredags en löptur i varm värme, sådan som gör att det rinner från huden efter bara någon kilometer. Sedan en perfekt variant av glass med kakbitar i - min bestod av frysta, mixade mogna bananer med kanel samt "kakdeg" av krossat bovete, flingsalt, rapsolja och färska dadlar.


Senare samma dag checkade vi in på hotell i Skellefteå, drack champagne och åt den vackraste och ljuvligaste av skaldjursbufféer på Bryggargatans uteservering. Hela tiden cirkulerade mörka regnmoln ovanför parasollerna, men de kom aldrig in över oss. Vid sextiden på morgonen hoppade vi ur taxin vid hotellet.


Ah. En sådan natt när man skrattar så att magen värker, när tiden försvinner. När luften är varm och sinnet är oändligt och odödligt.


Så en lördag med latte på uteservering. En återförening med dotter som varit borta i fyra dagar. Hur hon lindar sina flickarmar kring min hals, drar in min lukt. Länge. Och säger att å du luktar min mamma.


En stilla kväll hemma, med grillad färsk korv och lax. Med såser, färskpotatis med senapsfrön och sallad.


Söndag med sovmorgon och familjepromenad, kubbparti - och så cocktailparty. Vi gjorde oss fina och cyklade iväg. Drack drinkar i gassande sol. När de vuxna gick vidare för middag cyklade jag och Siri hem. Packade matsäck och promenerade ner till Fårösundet. Vecklade upp ljumma foliepaket och åt laxrester och blickade ut över kanoter, båtar och stilla vatten.


Så ja. Det har varit en magisk helg.

En tur till Flottgrundet

Farmor omgiven av barnbarn.

En heldag på Flottgrundet, en av de små öarna i Skellefteå skärgård, i går. Härlig sol och sommar på riktigt. Kaffe och eftermiddagsdrink. Solsmekt hy i båten på vägen till land.


Livslust.


Siri valde att stanna kvar på ön tillsammans med sina vänner, efter lite tårar från hennes sida skildes vi åt. Mina tårar sparade jag till bilfärden hem.


Men sedan sparkade jag mig själv i rumpan och tog tillvara på kvällen och morgonen istället. Så nu har jag sprungit min mil och skall njuta av dagen.

Att vara mamma

Att vara ledig. Bara kasta ett halvt öga på mejlen då och då. Svara på det som behövs. Veta att jobb väntar längre fram på ledigheten, men sedan lita på att telefonen påminner.


Att vara ledig. Vara osäker på om det är söndag eller måndag. Dricka kaffe om kvällen. Och därmed vara pigg halv ett om natten. Känna att det är okej.


Att vara ledig. Känna att själen och vilan i mig fylls på. Sedan jag trappade ner till en tredjedel av medicindosen mår jag så mycket bättre. Jag kan ta djupa andetag. Jag sover gott om nätterna, Siri sover gott. Det helar. Vi är två vuxna hemma och kan vila i varandras närvaro.


I kväll har jag och Siri påbörjat något vi pratat om länge. Vi bygger upp ett Barbielandskap på hennes skrivbord, som vi sänkt ner till stå-på-knä-och-leka-nivå.


Vi har gjort sovrum med garderob och skoförvaring, vardagsrum, läkarmottagning och matrum. Siri har skapat en vind för vinterskor och garage för barnvagn, bil och hästfinka på golvet nedanför. Hela hon skälver av upphetsning och hon är helt underbar när hon senare förevisar de olika finesserna för sin far.


Sedan kastar hon sig på rygg på sängen och säger:


"Det här är livet!"


Och jag känner. Så lite jag egentligen behöver ge. Inga himlastormande upplevelser. Några kartonger och lite fantasi. Och närvaro.


Vi ser Sean Banan på tv, bygger Barbieland och sedan är klockan mycket. Siri vill ha kvällsmål. Välling.


Vi tar med vällingflaskan ut på verandan. Där finns min nya klenod. En gungstol från en vän, en släktmöbel tillverkad i slutet på 1800- början på 1900-talet. Grå, skavd, från en stuga i fjällen. Vi har hängt upp en sänghimmel ovanför.


Jag sveper in Siri i ett krispigt täcke. Hon vilar stilla i min famn och äter sin välling.


Vi gungar länge. Småpratar. Och jag tänker, just nu, så lätt hon gör det för mig. Att vara hennes mamma. Denna kväll ska jag minnas. Denna kväll ska jag tänka tillbaka på, när det vankas hjärtesorger och livskval i tonårig framtid.


Hon sitter tyst en stund. Sedan säger hon:


"Mamma. När du och pappa dör. Tror du att jag kommer att köpa det här huset då?"


Och så är vi där igen. I döden. Och jag fascineras över vad som rör sig i hennes huvud, och på vilka nivåer.


Vi småpratar om det en stund, innan hon somnar i mina armar.

Marina lampor

Fina lampor är svåra att finna, tycker jag. Därför står det vita julstjärnor i papper i flera av våra fönster fortfarande. För att de är fina.


Men dessa från Lampgustaf med namnet Cape horn gillar jag.


Och gör-det-själv-ådran börjar pulsera. Kanske en tur till loppis?

En tur till glasblåseriet

I går tog vi en biltur till glasblåseriet. När Hemi var unghund promenerade vi ofta förbi byggnaden, när vi gick strandpromenad vid Kärleksstigen.


Vi drömde om att inreda huset, som då stod öde, till hus. Ringde till kommunen och försökte gå vidare med drömmarna. Men byggnaden fick inte användas till bostad, som jag minns det. Vacker är den i alla fall.


Fönstrena, de stora portarna. Det röda mot teglet. Jag tänkte mig luftig inredning, ett sovloft, en järnkamin att rödelda i under stormiga höstkvällar. Vattnet utanför. Ensligheten. Det var en fin dröm.

Själamakerska och förväntningar

Fillus de anima.


Själabarn.




Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ.




Så börjar boken Själamakerskan av Michela Murgia, och det är den jag ska ägna mina kvällar åt.


I går läste jag ut Nora Roberts Doft av rosor. Men den där feelgood-boken jag tänkte mig för att koppla av, koppla bort, irriterade mig. Jag tänkte mig en bokform av Weddingplanner med Jennifer Lopez - och egentligen är väl Doft av rosor just det. En manifestation av klyschor, som hjälper till att skapa och upprätthålla maktstrukturen kring hur kvinnor och män ska bete sig och vara mot varandra.


När Emma, bokens huvudperson, för första gången har sex med sin stora kärlek upprepar de ett mönster som förekommer i alla liknande böcker - med någon detalj som variation.


Hon är perfekt smal, men med kurvor. Hon har sammetslockar som flyter ut över kudden. Hon arbetar med blommor och är feminin, men samtidigt en jäkel på att göra cykelsparkar i fotboll. Hon ställer få krav och är humoristisk och allmänt lättsam och glad. Killarna flockas kring henne.


Denna kväll bär hon naturligtvis höga klackar, en snyggsöt klänning och sexiga underkläder. Hon blir lyft till sovrummet, där hennes kärlek kysser varje millimeter av hennes kropp.


"Generösa kurvor, gyllenskimrande hud i ljusskenet, håret i tjocka, svarta sidenlockar över kudden. Han hade alltid tyckt att hon var vacker, men i kväll var hon en uppdukad festbankett som bara väntade på att han skulle ta för sig."


Han smeker henne långsamt, makar henne sakta upp mot krönet, känner hur hon stiger, och till sist når kulmen och brister.


Sedan fortsätter scenen med att det är mannens tur, och när han tränger in i henne så för han henne naturligtvis över vågornas krön igen innan han låter all självbehärskning fara.


Det finns en hel del att säga om sådana skildringar, om vilka förväntningar och bilder det skapar hos både män och kvinnor. Denna bok är verkligen inget undantag.


Men nu. Nu hoppas jag på Murgia och hennes själamakerska.