I går tog vi en biltur till glasblåseriet. När Hemi var unghund promenerade vi ofta förbi byggnaden, när vi gick strandpromenad vid Kärleksstigen.
Vi drömde om att inreda huset, som då stod öde, till hus. Ringde till kommunen och försökte gå vidare med drömmarna. Men byggnaden fick inte användas till bostad, som jag minns det. Vacker är den i alla fall.
Fönstrena, de stora portarna. Det röda mot teglet. Jag tänkte mig luftig inredning, ett sovloft, en järnkamin att rödelda i under stormiga höstkvällar. Vattnet utanför. Ensligheten. Det var en fin dröm.
3 kommentarer:
Min mormor bodde i det huset som liten, då var det nog inte så mysigt.. Men det är vackert,,,
Säger Martina alltså
Jaha, Martina. Vad intressant. Så det har alltså varit bostadshus!
Skicka en kommentar