Årets klappar

Klapparna är klara och ligger under glesa granen.

I dag har vi lagat mat, snart kommer gäster och vi ska äta hemgjorda rödbetschips med röra på rostade nötter och parmesan (bland annat) och så Markus goda goda fiskgryta med saffran, handskalade räkor och pilgrimsmussla. Och hemslagen aioli.

Så avslutar vi med kladdkaka the rocky road way. Och kaffe.

Nyss tog vi en sparktur, jag och flickorna, bara för att komma ut från mat- och bakångor. Det var skönt ute. Och vackert.

Så är det söndag, en dag närmare julafton.

Du & jag, julen

Nu är det du och jag julen.

Och jag har köpt mig en onepiece i fleece.

Jamen, ni förstår ju. Jag vill aldrig mer lämna huset.

Det och fårullstofflor och håret i rufsig tofs. Säkert lite smink under ögonen också, för den kompletta myslooken.

* * *

Tidigare i kväll skjutsade jag och Siri Markus, han var bjuden på middag hos en kompis.

När vi åkte därifrån frågade hon: "Men mamma, hur ska pappa ta sig hem?".

Jag svarade att han förmodligen tar en taxi, varpå hon bekymrat replikerar: "Men har han verkligen pengar med sig då?!".

* * *

Det känns overkligt att det är ledigt nu. I morgon ska vi slå in de sista klapparna och låta P4 Bjällerklang gå varm. Och dricka en första hemmaglögg, för en varm start i magen, på denna jul.

Men nu, yogite och förra veckans Downton Abbey.

Himmelspegling

Det är två dagar kvar nu. Sedan är jag ledig i två veckor.

Två dagar. Två veckor.

Jag är inte less på jobbet, inte alls. Men det ska bli evinnerligt skönt att vara ledig.

För den här hösten har nött på mig, från så många håll. Speciellt när saker är i-väntan-på. Som ett vakuum, där man inte kan gå vidare.

Inte än.

Och inte än.

Bara leva där i mellanland.

Jag har få önskningar för ledigheten: 

Att sova långa nätter och att läsa många böcker.

När vi såg "Jul med Ernst" sist besökte han Toscana. Jag sa till Siri att det är ett av mina drömresemål. Kanske åker vi dit nästa gång, sa jag.

Nja, sa hon. Då stannar jag nog hemma. Kan vi inte bara åka till Luleå?

För vår Luleåhelg håller hon kär. Bättre än Disneyland och Versailles och Medelhavet. Hon säger så.

Men när det väl kommer till kritan hänger hon nog gärna med, tror jag.

Sötbarn.

Hon är också trött nu. Nött och mörk under ögonen, trots att hon sover halv åtta om kvällarna.

Blir skönt med lov, för henne med.

Som ett öga

Jag önskar att jag hann njuta mer av dagarna, de här alldeles innan jul. Kanske med en glögg, en skiva lime och någon isbit.

Julmusik och paketinslagning.

Det blir ett annat år. Även om vi naturligtvis slår in fina paket, jag och Siri.

* * *

I dag har jag träffat en inspirerande person och pratat om ett nytt val i hur man firar julafton. Det rör om i mig, på ett bra sätt.

* * *

Och så har jag fått en finaste av julklappar i förväg. Något jag verkligen velat ha, utan att egentligen uttala det. Ett renhorn att ha i håret och en ring att bära på fingret.

En ring. Lite som ett öga. En brinnande kall iris.

Tusen tack, E.

Saffranssemlor, my way

På eftermiddagen, när huset blev tyst för en stund, bryggde jag mig en stor kopp kaffe och tinade en paleoscone med saffran och Saltå kvarn-russin i.

Mixade ihop en raw pepparkaksdeg med dadel och mandlar som bas och så vanlig hederlig vispgrädde.

Som en slags adventssemla, och så god så tiden stannar för en stund.

Tror jag blev inspirerad, för på jobbet åt de saffranssemlor på ett möte häromsistens. De där semlorna har nog legat i bakhuvudet och väntat på att få bli en Marivariant!

* * *

Sedan åt vi sallad med krossade senapsfrön, gravad lax, rostade pumpakärnor, mango, avokado och smörstekt halloumi, jag och Siri.

Nu i kväll tog vi sparken till en evenemangslokal. Där såg vi Cirkus Cirkörs föreställning "Knitting peace".

Så otroligt vacker, som en magisk drömvärld i scenografi och kostym. Så mycket associationer, akrobatik, kontroll och konstnärlighet.

Också ett sätt att avsluta en lördag i mitten av december.

Wow.

Stämningsbyggande

I morgon i tidningen har jag skrivit om att skapa sin julstämning. Om att jag liksom inte bara får den materialiserad i kroppen längre.

För mig handlar stämningsbyggandet mest om musiken.

Julmelodierna.

På tal om musik så skapade Magnus Carlsson från Weeping Willows och Petra Marklund magi i Musikhjälpen med Coldplays "Fix you".

* * *

I går var vi på Musikhögskolans traditionella julkonsert med bland annat luciatåg. Den var som vanligt otroligt vacker och professionell, men jag kan sakna den där lilla 'glimten i ögat' som jag tycker funnits tidigare år.

I dag hämtade jag Siri från skolan och så åkte vi till tidningen för att se Piteås luciatåg som sjöng i vårt personalrum på eftermiddagen.

Och trots att det inte går - och ska inte gå - att jämföra de två luciatågen så kändes det i dag mer innerligt. Mer nära. Och "Hallelujah" må vara söderspelad i olika versioner, men det är en favoritlåt, det kan jag inte komma ifrån.

Så i dag fann jag skönheten och känslan och mänskligheten i ett luciatåg.

Hedenhösjul

En mamma som söver ett barn, men som hinner somna och vakna, innan barnet överhuvudtaget hunnit komma till ro.

Nåja, nu har jag klivit upp. Ska sätta igång en radiodokumentär och stryka lite kläder.

I dag hämtade jag Siri tidigt, för ett besök hos någon slags tandspecialist. För att kolla bettet och prata tandställning. Vi hade förberett innan och själva besöket gick fort, med en plan framöver.

Men så här i efterhand stör jag mig otroligt på en sak. Att tandläkarspecialisten varken tittade på Siri. Inte heller hälsade hon eller sa något om att hon ville titta på hennes tänder / bett. Hon bad henne inte öppna munnen, förklarade inget och sa inte hejdå. 

För mig berättade hon väldigt kort över rummet och tandläkarstolen och alla instrument, på min uttryckliga fråga.

Både jag och Siri reagerade över det i efterhand. Verkligen en känsla av löpande-band.

För mig märks det att Siri blivit äldre, sådana här besök är inte så ångestladdade längre. Men det kunde ju ha varit så, det kunde ha underminerat.

Och så kan man ju helt enkelt ha lite hyfs. Faktiskt.

Annars ser vi Hedenhös-kalendern och skrattar gott innan vi går över till mysiga "Tjuvarnas jul" om kvällarna.

I kväll har vi klätt granen. Det är möjligtvis den fulaste vi någonsin haft, men kanske just därför fångar den mitt hjärta. Tanig och ömklig, med hängade slokaxlade kvistar.

Fylld av diverse pynt skapade under förskoleperioden och någon trasig lampa i belysningen.

Men vår. Och fin.

Läst och sett, på senaste

Decemberkväll. Jag och Magnus går längs en av kyrkbyns gränder och snart sitter vi vid Ulrikas köksbord och pratar.

Det är bokklubbsonsdag. Med eld i kakelugn, lussekatter, kaffe och världens mysigaste katt i mitt knä.

Och så pratar vi om Alice Munros novellsamling "Brinnande livet".

Den är svår att sammanfatta. Varje novell är tät och kompakt och skulle kunna analyseras som en bok. I delar av den kan jag se författarens hantverk, men på vissa ställen skulle man behöva analysera mera. Se i detalj. Det är i alla fall otroligt skickligt och intressant.

* * *

Hemma ser vi "Känn ingen sorg", filmen som är baserad på Håkan Hellströms låttexter. Jag blir hjärteglad över att man kan och tror på att göra film på det sättet i Sverige.

Berättelsen i sig är inte unik, men hur den berättas, hur den är filmad - och så Håkans texter såklart - gör den till en fin upplevelse.

* * *

Läser ut Tatiana De Rosnays bok "Bumerang" (hon som skrivit Sarahs nyckel) men den går spårlöst förbi, både innehållsmässigt och språkligt.

Fortsätter befinna mig i Frankrike bokmässigt nu när jag har börjat med "Sophies historia" av Jojo Moyes (origintaltiteln "The girl you left behind" är dock betydligt vackrare). Berättelsen tar vid krigsåret 1916.

* * *

I går såg vi en hel film - dessutom en komedi. Det händer inte ofta och tyvärr var det två rätt bortkastade timmar.

När ett några sekunder långt bloopersklipp i slutet är det bästa som händer är det inte bra. Pinsamt faktiskt. Tummen ner för "Familjetrippen" (We're the Millers).

* * *

Och så avslutar jag med "Återträffen".

 Anna Odell som har gjort en film om klassträffen som hon aldrig blev bjuden till, där hon både spelar huvudrollen och står för manus och regi.

"Med den här filmen vill jag inte skuldbelägga några personer, utan jag vill undersöka maktstrukturer och hierarkier. Vad i en grupp gör att någon börjar mobba? Oftast fokuseras på den som mobbas ... alla undrar "vad var det för fel på dig?" Det man borde titta på är ju gruppen eller den person som mobbar."

Det är svårt att sätta ord på den. Berättartekniken, frågorna den väcker. Så otroligt briljant dialog, framför allt.

Jag tror på den ensamma människan

[Läste denna dikt här för ett tag sedan och har sparat den för en dag när den behövs.]

 

 

 Jag tror på den ensamma människan

 på henne som vandrar ensam

 som inte hundlikt löper till sin vittring,

 som inte varglikt flyr för människovittring:

 På en gång människa och anti-människa.
 

 Hur nå gemenskap?

 Fly den övre och yttre vägen:

 Det som är boskap i andra är boskap också i dig.

 Gå den undre och inre vägen:

 Det som är botten i dig är botten också i andra.

 Svårt att vänja sig vid sig själv.

 Svårt att vänja sig av med sig själv.
 

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.

 Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

 Det opraktiska är det enda praktiska

 i längden.

 

* * *

 

Ur Färjesång av Gunnar Ekelöf

Myspatrullen

Luleå, alltså. Clarion Sense känns stort, och fint. Gillar hur de arbetat med ljussättningen.

Efter en lördag på stan med shopping och lunch och godis hängde vi på hotellrummet en stund. Siri bäddade ner sig bland kuddar och såg film på paddan.

När skybaren öppnade tog vi hissen till nionde våningen och satt vid ett fönsterbord. Beställde vin, öl och Fanta. Honungsrostade nötter med chili. Pratade och skrattade och gick upptäcktsfärd i bar och restaurang.

Så bylsade vi på oss vinterkläder och promenerade till restaurangen. Åt och drack gott. Ostron, ren och havskräfta. Siri åt en magisk burgare.

Och efter hotellfrukosten i dag låg vi alla tre i dubbelsängen. Nyhetsmorgon, mjukmätta magar och en såndär skön slöhet som man bara har när ingen hund ska rastas, ingen tvättmaskin ska köras och ingen eld ska underhållas.

Sedan körde vi hem i minus tjugolandskap, till lilla kalla huset.

Och här är vi nu igen. Hemmavid. Siri har skapat sig en myspatrull. Den består av Ploppis, det nya mjukisdjuret som blev resans maskot, Jojje såklart - hennes mjukiskaninfilt - och så hon själv i bästa onepiece.

En sådan fin helg, som man blir alldeles varm i ryggraden av att tänka på.

Lördag morgon

Vi har ätit frukost. Jag med saffransscone och raw bovetegröt med pepparkakskrydda och mixad dadel. Och massor av fruktsallad på.

Nu ligger kaffet varmt i magen och vi ska packa ihop oss mot Luleå.

Vill bara kika in och tipsa om mitt Helgreportage.

Retroglamour och 50-tal i fin kombination.

Och så en Issuu-uppladdning till frisyrerna, steg för steg.

Denis Mukwege

Det är en snömorgon den andra december.

Jag har en tidig tid men på plan fyra är man redan försenade, trots att dagen knappt har börjat.

Jag sitter i väntrummet och dövar mitt medvetande dubbelt om. Med boken jag bär med, och med nyhetsmorgon på tv:n som står på.

Programledarna pratar om det alternativa Nobelpriset.

Läkaren Denis Mukwege arbetar i krigshärjade Kivu i Demokratiska republiken Kongo. Han och hans kollegor har opererat mer än fyra tusen kvinnors krigssöndertrasade underliv.

Och här sitter jag och jag har ett barn.

Jag är hel, även om något är trasigt. Vad det är och vart det är, verkar ingen kunna förstå.


En stund senare sitter vi i en triangel. En treenighet i form av en kontorsstol på hjul, en besöksstol och en pall.

Jag och två manliga läkare.

Minst en gång tror jag att båda har lyft på glasögonen och gjort den där näsrotsgnuggningen.

Den trötta.

Minst en av dem har kliat sig i håret också. Sådär läkartankspritt.

Jag är fortfarande något av ett mysterium. För mig själv känns det inte som en utmaning längre.

Det finns så många delar i detta, och jag undrar om jag någon gång kan sätta alla i skrift. Jag vet inte heller om det behövs.

Jag känner inte mycket och jag vet inte om det är så för att jag blivit så van. Van att sätta mig i i-väntan-på-läge.

Nästa tid, nästa medicin. Nästa undersökning.

Mitt emellan sjukhus och pallar och besöksstolar och jag vet inte vad.

Men med det är det nog slut snart.

När jag går därifrån tar jag trapporna och när jag kommer till bilen så tänker jag knappt på det längre.

Fast när jag läser det här vill jag bara gråta.

Att se fram emot minisemester

På lördag åker vi på efterlängtad minisemester, lilla familjen.
Ja utom Hemi, hon stannar hos farmor och farfar.

Vi styr kosan sex mil norrut. Ibland behövs det inte mer för att byta ut hemmakänsla mot ny inspiration.

Vi ska bo på Clarion Sense, som öppnade i går.

Förhoppningsvis njuta av fin design, och kanske en drink i deras skybar. 

Bilderna kommer från hotellets hemsida.

De har också en restaurang - Kitchen and table by Marcus Samuelsson - men vi har bokat bord i Hemmagastronomis matbar.

Först hade vi tänkt lämna Siri hemmavid, men nu hänger hon med. Varannan vecka när Markus jobbar kväll ses de för det mesta inte alls tisdag till lördag.

Och den lördagen han är hemma känns viktig att få tillsammans. Sedan vi har det ju himla bra, vår trio.

Så det ska vi ägna helgen åt. Minisemester, sex mil bort.

Kan blir hur bra som helst.

Genom vardagen

Fyra ting, som gör min vardag lite roligare:

Nummer 1:

Clarisonic. En rengöringsborste för ansiktet. Pulserar och tvättar rent. Har beskrivits som en högtryckstvätt för ansiktet och porerna. (Tydligen) hyllad av Oprah Winfrey.

Låter som en Tv-shop-produkt, men faktum är att jag älskar min. Används två gånger om dagen med vanlig ansiktstvätt och det känns som om man varit på en liten ansiktsbehandling.

Nummer 2:

Visdomsorden till tepåsarna från kryddiga Yogi tea är fina och flitigt instagrammade. Men jag gillar varianten i lösviktsformat.

Deras chai är ayurvedisk teblandning med varm smak av kanel och ingefära och består av kryddbitar och blad - är alltså vare sig svart, rött eller grönt te.

Brygger på spisen i stor kastrull som alltid står framme. En halvtimme får det puttra, minst. Doftar trygghet i hela huset. Sedan har jag en laddning och värmer en kopp varje kväll.

Också kärlek.

 Nummer 3:

Sedan jag slutade med gluten går det bättre att äta mjölkprodukter.

Hemma använder vi dock laktosfria produkter i matlagning, de håller hög kvalitet i dag motför tidigare. Men i kaffe och te vill jag hålla mig helt mjölkproteinfri.

Tidigare drack jag sojamjölk, som det minst dåliga alternativet.

Gjorde hemmagjord nötmjölk när jag orkade. Men nu finns tack och lov sockerfri mandelmjölk att köpa.

Gör mig vardag lite bättre.

Nummer 4:

Också värdsligt. Men gelelack för hemmabruk, där man målar med speciellt nagellack och härdar under lampa är en favorit.

Tidigare orkade jag sällan måla naglarna. Jag gillar mörka nyanser och de flagnade (för) fort i vardagen. Men med gelelack sitter lacket i två veckor. Då brukar jag ta bort det eftersom jag har utväxt på naglarna.

Tar lite mer tid att måla, eftersom man torkar i lampan mellan varje lager. Men är å andra sidan helt torrt och stöttåligt när man är klar - och så sitter det som sagt fantastiskt.

Hemmahelg

I dag har Siri städat sitt pysselskåp.

Och så har vi gjort lite advent. Hyacinter, ett nytt skinn på bänken.

Näverstjärnan har kommit fram. Och Siris julpyssel, såklart.

En ny adventsljusstake. Med fårskinn och textilsladd.

Så har jag ätit paleoscones med saffranssmak. Vi eldar, såklart. Och ser första avsnittet av årets julkalender. Äter hemlagade köttbullar och känner lugnet i oss.

Familjetid.