Sista från ön

* * *

När de frågar på jobbet, hur jag haft det, känner jag solen i hjärtat.

Och förstår inte, hur jag inte kunnat längta till detta land. Maten och frukten och värmen, det känns som om min kropp och själ är gjord för det.

En kväll gick vi och åt middag tillsammans med Anne-Li och Urban - ursprungligen från Piteå - som visade sig vara på samma ö vid samma tillfälle. Jättetrevligt. Och Siri hittade ett mysigt krypin att se film på efter maten.

Läste två fina böcker under semestern, mest på flyget dock. Om kvällarna hann jag läsa någon få sida innan ögonlocken klippte tungt.

Nödvändigheter för en stranddag.

Vi skapade snäckmönster.

Gågatan. Här syns vårt hotell till höger. En andrahands-butik uppepå.

Bar på stranden.

Och Siri på en gunga utanför mormor och Jannes bungalow.

Efter frukost på vaniljyoghurt och äpple, minibanan och mango gick vi hit för att bada och fundera på vilken strand vi ville besöka.

Sedan var det dags att säga hejdå till alla fina och åka vidare mot farmor.

Vad ön viskade till oss när vi såg den försvinna från båten?

Kanske - ses vi igen?

Få-personers men rik på vänskap

* * *

Återkopplar till vad jag skrivit om att vara en få-personers-varg.

Om att trivas med det egna sällskapet, rätt ofta.

Många gånger har jag utvärderat mig själv och funderat över varför jag inte haft en allra-bästa-vän genom livet.

Kanske för att det finns någon slags samhällelig föreställning om att så ska det vara.

Kanske speciellt som tjej?

Du ska ha den där väninnan som du kan berätta allt för. Jag har ofta stått lite på sidan av. Varit den tredje parten i en sådan vänskap. Funnits med ett tag. Gått vidare.

Det är klart att jag lärt mig saker genom åren, och med tiden faller pusselbitar på plats både här och där och jag håller mig själv verkligen inte som perfekt.

Men när jag läser tidningen i dag (hade nästan glömt intervjun, den gjordes för ett bra tag sedan) tänker jag att på den sidan här ovan finns två av mina närmaste vänner - och jag - samlade.

Jag lärde känna dem, min mentor Ulrika, och min skribentkollega Magnus, för många år sedan. Genom tidningen, genom orden och kreativiteten. Vi har haft olika faser i livet, mer eller mindre synkade. Men nu finns de mer än någonsin tidigare.

När jag tittar på sidan känner jag mig så rik. På vänskap, ändå.

Med värme

* * *

Jag märker att det inte finns mycket till epos att skriva om tiden på Koh Lipe.

Det var helt enkelt bara underbart att vara tillsammans.

Hålla handen, känna sand under tårna. Bada så det smakar salt om läpparna.

Ta en smoothie i skuggan. Låta hatten skugga pannan, en sjal över axlarna.

Här höll vi bröllopsfest, utsikten var magisk. Och solnedgången lika så.

Och festen höll vi för min mamma och hennes Janne. De gifte sig nämligen på flygplatsen precis innan resan. Så fint att få samlas och fira kärleken!

Vackra dagar.

Med livet i färg.

Mina två badare. Mer under ytan än ovanför.

Snäckor, sjöborrar, clownfiskar och några fiskar vi kallade för spjut. Och rosa fiskar och ... många fler.

På promenad efter gågatan. Platser att utforska, precis lagom stort för att kunna strosa runt.

Så fint, så jag blir varm i hjärtat när jag ser på bilderna.

Fred för nu

* * *

Adderar fotofilter för att få dagen och bilden att kännas mer magiskt.

Väljer tröjan med peace i paljetter på ryggen för att hjälpa mig själv med just det.

Att sluta fred med ryggen, ännu en gång.

Åker till min ryggbehandlare och han frågar vad jag har gjort med nacken. Visste att jag var dålig, men kanske inte så dålig. Min avstängningsknapp halv nedtryckt.

Han behandlar och känslan av att vara fången i mig själv lättar. Allt går inte att göra bra den här gången, kroppen orkar inte ta hand om allt. Det får bli ännu en behandling, snart igen.

Så nu sitter jag, lite sned och sliten, som vanligt efteråt. Men samtidigt glad över att jag funnit någon som kan hjälpa och som oftast har tid att göra det.

Hjälpa.

Dricker te, sköljer ut slaggprodukterna och har en fin kväll bakom mig.

Laxtisdag framför tv:n med "Fixa rummet", samtal med min dotter och högläsning av Astrid Lindgrens "Sunnanäng".

Så går en tisdag i februari. Lite mer fred i nacken.

Thailandsbilder, kommer det fler av. Imorgon.

På Koh Lipe

* * *

När man reser bort och sedan återvänder hem kan det hända saker i en;

Att man plötsligt har vetskap när man kommer hem.

Fast man inte aktivt har funderat, så har bitar fallit på plats i det undermedvetna.

Bara av distansen och vilan. Det är en skön känsla.

För vi är hemma nu. Bland takskottning och tvätt och mat-inför-veckan. Mello med tapas och läxor. Det känns fint det med.

Men vi tar lite bilder från början av vår resa. Inte jättestrukturerat. Inte i dag i alla fall.

Vi kom med speedboat och longtail-båt om eftermiddagen. Till den här lilla ön, utan biltrafik. Lite paradiskänsla, jo det kände jag.

Och sanden, så finkornig och len. Och en vilande hund som en svart fläck där i bilden.

Här är gången till vårt hotellrum. Innanför en restaurang, öppnade sig på baksidan en minidjungel.

Själva hotellrummen är ombyggda containrar.

Här bodde vi under ett bananträd.

Här är en bild från min mamma och hennes Jannes hotellrum. De bodde vid stranden.

Efter att vi ätit en långsam frukost och sett dagen rulla igång efter gågatan, tog vi sandalerna i handen och gick hit.

För att prata om - vilken strand vill vi besöka idag?

Sköna funderingar.

Idag avrundar jag med en bild från bungalowens badrum. Det låg utomhus.

Över duschen: Växande kokosnötter.

Och så gick dagar på Koh Lipe. Med gemenskap, färsk frukt, eldshower, busiga hundar och clownfiskar och sjöborrar. Mer om det imorgon.

Massage

* * *

Här, på Sai Noi - Drottningens strand - strax utanför Hua Hin har jag fått mitt livs bästa massage. Inte bara för värmen, vågorna i bakgrunden och en svalkande vind.

Utan för skickligheten och intuitionen.

Siri fick också massage. Hon har blivit så vänligt bemött och mottagen. Hennes behandlingar tog aldrig slut, utan fortsatte från fotmassage till akupressur. Hon fick också behandling för ryggen och säger själv att det är stor skillnad nu.

När hennes massage var över tog kvinnan på bilden över. Det är hon som driver  massagestället. Med sina fingrar kammade hon omsorgsfullt Siris hår. Flätade en inbakad fläta som följde ned över bakhuvudet.

Kramade henne länge efteråt.

Jag satt och väntade. Åt av mini-ananas och tittade ut över havet. Det sägs att vindarna varit så gynnsamma att de små ananasfrukterna är perfekta. Jag kan bara ödmjukt böja huvudet och hålla med.

Perfekta.

Här ser ni. Ompysslad som få.

När vi kommer hem skriver Siri en ny spa-lista på fönstret i sitt rum.

Hon ger behandling, och när jag ligger där i hennes säng och blir ompysslad känner jag den där kärleken så oändligt starkt. Den gör mig så lycklig och jag tänker - vilken ynnest att få dela livet med henne.

Hon har snappat upp en mängd detaljer från sina massage-erfarenheter och formulerar dem via händerna till mig. Den omsorgen hon ger till mig. Det värmer oändligt.

Och jag önskar inget mer av världen, just då.

Hjärta livet

* * *

Vinden, vattnet, vågorna.

Mini-ananas, yoga, tuk-tuks. Massage och god mat.

Svärmorkramar på andra sidan jorden.

Bröllopsfest för min mor och hennes Janne.

Sinnet och själen, här och nu.

Sällan har jag älskat livet som de här två veckorna.

Vilken gåva, att få vara med om detta.

När jag ser den här bilden tänker jag på min spegelbild

* * *

För det mesta står jag bakom kameran, om jag inte står i studion på jobbet. Där trivs jag inte speciellt bra. Det blir liksom alltid svårt. Vart ska armarna ta vägen. Hur ser foten egentligen ut i den vinkeln.

Kanske gillar jag badrumsbilderna i spegeln bäst?

Antagligen för att det är så man för det mesta ser sig själv. I spegeln, med en speciell spegelmin.

Igenkänningen.

Annars har jag ändrat lite på min självbild det senaste året. Via andras ord har jag insett att jag inte är så mjuk alla gånger. Snarare ganska rakt på sak och effektiv. Det känns helt okej, men jag har lite fått utvärdera och omvärdera mig själv. Igen och igen. Nyttigt.

Funderar också på om jag i grunden är mycket av en ensamvarg. Eller en få-personers-varg. Har stort behov av tid för mig själv.

Då tycker jag bäst om mig själv, när jag får och tar de stunderna. Kreativitet och inriktningar får sitt fäste. Jag kanske är en person som ska vara lite för mig själv? Vid sidan av.

Visst har jag andra, det är inte så jag säger det. Det finns såklart extra-kära-människor i mitt liv.

Men i grunden. Jag och jag?

Det här är en del av en följetång, en bunt utvalda bilder, tagna sedan tidigare.

Jag ser dem ibland i mitt bildarkiv på datorn och blir varm i magen.

Vissa av dem har ni sett förut, men här återuppstår de igen.

Den här bilden ...

* * *

Har en dag då jag återhämtar mig från magsjuka. Kanske är det ett tecken i tiden, för ofta när vårens och sommarens kataloger har trillat in så är jag hemma sjuk.

Ofta i ryggskott, nackspärr eller magsjuka. Tar en dag och bläddrar. River ut sidor, för fina saker (ibland), för fin redigering (ofta).

Även om att vara sjuk är trist, är det ändå fint att få tid att bläddra igenom allt det som andra människor skapat. Valt ut, satt ihop, fotograferat och formgett.

En av de saker som inspirerar mig i år är Ellos. Och det fina rullskåpet på bilden. En annan fining är fåtöljen här nedanför.

Så kan man fördriva en krypa-på-sig-dag.

Med att se andras hantverk i sin egen gebit.

Det här är en del av en följetång, en bunt utvalda bilder, tagna sedan tidigare.

Jag ser dem ibland i mitt bildarkiv på datorn och blir varm i magen.

Vissa av dem har ni sett förut, men här återuppstår de igen.