Kompisarmband

Enklare och tunnare, ett kompisarmband till originalet.

Och bästa armbandsmodellen, som får mig att le var gång jag tittar på bilderna.

Om fredagkväll

Jag ser inte så glad ut på bilden, men inombords känner jag mig rätt tillfreds.

En arbetsvecka bakom mig, men jag har hunnit se fram emot en oplanerad helg. Vi har ätit vår vanliga Siri & mamma-mat (lax med teriyakisås och riven ingefära och vitlök samt oskalade sesamfrön) och legat länge i badet.

Våra hållpunkter för helgen är: fika på stan, och efter fikat sitta kvar och göra Siris läsutmaning, se "Tsatsiki, morsan och polisen" samt "Monsters inc".

Så nu är det helg, jag känner mig tröttskönt avslappnad i kropp och själ. Marinerad i min dotters klokskap och ljuvliga sällskap.

Så nu är sängen bara en kopp te bort.

Mitt sargade hjärta [ibland]

Jag väntar i drygt en vecka på telefonsamtal.

 

Jag bär hela tiden mobilen med mig. Vart jag än går.

 

Från nedervåningen och upp. Från skrivbordet på jobbet till toaletten.

 

Hela tiden, händerna på jackfickan. I väskan. Är den med? Ringsignalen på?

 

Så kommer samtalet. Jag tar faktiskt ett djupt andetag innan jag svarar. På en minut och tio sekunder är det över.

 

Och det enda jag vet är att det skall skickas en ny remiss. Till ett nytt sjukhus. Och ingen vet, hur länge jag får vänta denna gång.

 

Jag borde ha lärt mig nu. Men det är som om mitt hjärta aldrig vill bli förhärdat.

 

 

Det fina i det lilla

Tulpaner upp och ner i en vas.

 

Vattenbubblor och sol.

 

En god lunch med en kollega när vi gör jobb i Skellefteå.

 

Några vänliga ord min skönhet, både på utsidan och insidan på väg tillbaka från en intervju.

 

Det är vackert ute och ikväll skall jag dricka te hos en vän.

 

 

Islandsponny

Jobbmässigt befinner jag mig i brudklänningarnas och bröllopens värld.

Det är roligt och lättsamt och fint att skriva om. När jag var hemma på lunch tittade jag på min egen brudklänning som hänger på en krok i vardagsrummet. Den behöver visst en tur i tvättmaskinen.

Och när jag ändå tog ned den drog jag på mig en av delarna (den har också en tung, lång linnekjol).

Märklig känsla, nästan lite som att man gör något otillåtet. Men fin är den. Det tycker jag snart fem år senare.

 Annars har jag känt mig som en blandning mellan islandsponny och skrynklig lucia i tusen lager. 

Kallt är det, men det är alltid något med ljuset som gör att jag blir sugen på blå och vita nyanser.

Och mellan möten, träning, trasiga skidor och annat vardagsliv känns luggen och det ljusare håret fortfarande bra.

I dag har jag för övrigt lärt Siri vad en hemtelefon är. När jag berättade att vi kopplat in en så frågade hon om det var en mobiltelefon som det inte går att spela på.

Och trots idog hjälp så vet jag nu definitivt, bilderna från bloggen är borta.

En söndag

Jag försöker ta bilder av mina alster innan jag skickar den vidare till andras huvuden, armar eller böcker. Det här är de två senaste armbanden. Nu funderar jag på att pryda Humlan med ett halsband.

Nere i köket lagar Markus önskekost till Siri. Hon har innerligt önskat anka, så anka skall hon få. Efter arbetshelg för maken är familjen söndagssamlad. Vi har tillbringat en del av dagen på den lokala slalombacken.

Siris säsongspremiär gick utmärkt. Jag älskar med vilken självklarhet hon åker i backarna. När hon och Markus tog den vanliga liften upp mot toppen tog jag och Hemi en långpromenad efter skoterleden. Solen orkade inte riktigt bryta sig fram genom molnen, men vi hade en fin stund i allt det vita.

Nu ligger hon pall i hundbädden, trött med lite ont i kroppen. I morgon åker vi på akupunkturtid nummer två och jag hoppas att det ger lika bra effekt denna gång.

Upp och ned

 

 

 

 

 Hur fint?! En klassisk bukett med söta videkissar och tulpaner.

Bara det att tulpanen är upp och ned.

Bladverket drar åt sig vattnet och blomman står länge.

En klassisk växt på ett udda sätt.

 

Tidigare i veckan besökte jag Sinnenas ateljé för ett jobb och där fotograferade jag lite inspiration. Jag blev särskilt förtjust i upp-och-nedvända-världen.

 

Hemmaflicka

Hon har varit hemma hela veckan. Med feber på drygt 39.

Av pysselnivån hemmavid har hon nu återhämtat sig.

På eftermiddagen har vi byggt ett avancerat hus till en liten mjukdjurskanin.

Sämre sätt kan man fördriva en vanlig torsdagseftermiddag i mars på.

En till synes onödig mapp

När man raderar en till synes onödig mapp i telefonen, som man själv inte skapat, och tänker att det ska frigöra plats.

 

När man sedan upptäcker att denna lilla handling raderat de 360 senaste bilderna i bloggen.

 

Då känns det inte speciellt kul. Speciellt inte heller sedan man konsulterat en rad personer och företag och inser att det inte alls är lätt att ordna.

 

Jag - eller någon annan - jobbar på det.

 

Men det blev en paus.

 

För det känns lite för irriterande att gå in på hemsidan och mötas av gråa ringar med vita sträck i.

 

Med japansk denim

En av gåvorna till min mor. Ett bokmärke.

Bottentyget är en stuvbit japansk denim som jag fått av en jeanssyende vän.

I matväg

Så lever vi helgliv. Tillsammans.

Hemgjorda rödbetschips, inspirerade av vårt trevliga besök på restaurang Järnspisen i onsdags. Våfflor med hemkokt hallonsylt.

Och medan jag sitter och skriver det här doftar det än en gång ljuvligt nedifrån köket.

I helgen har vi firat min mors 60-årsdag (och min morfars 90-årsdag, fast liksom i smyg). Släkt och vänner, god buffé och god dryck. Ett av det bästa var taxin hem. Jag tror att hela familjen var lika glada över stjärnbelysningen i taxitaket.

Så blev det söndag. Mörkläggningsgardinen fick inte flickorna att sova längre, men det spelar mindre roll. Siri har lekt hos morfar några timmar och jag har tagit en långpromenad. Söndagen fördrivs helt enkelt med diverse göromål på ett trivsamt vis.

Och som jag gillar det.