Jag väntar i drygt en vecka på telefonsamtal.
Jag bär hela tiden mobilen med mig. Vart jag än går.
Från nedervåningen och upp. Från skrivbordet på jobbet till toaletten.
Hela tiden, händerna på jackfickan. I väskan. Är den med? Ringsignalen på?
Så kommer samtalet. Jag tar faktiskt ett djupt andetag innan jag svarar. På en minut och tio sekunder är det över.
Och det enda jag vet är att det skall skickas en ny remiss. Till ett nytt sjukhus. Och ingen vet, hur länge jag får vänta denna gång.
Jag borde ha lärt mig nu. Men det är som om mitt hjärta aldrig vill bli förhärdat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar