Motvillig modell

Kalla fingrar

Febrig dotter har mest inneburit hemmamys i dag. Virka framför brasan och druckit te har jag sysselsatt mig med. Inte helt fel.

Kylan utomhus tränger in i datarummet, så efter två skrivna skivrecensioner ska jag gå ner och värma händerna och se Roomservice. Det börjar gå för trögt att sätta fingrarna rätt på tangenterna nu.

Dåtid

Det kan hända att jag förtränger det, men jag kan inte minnas att jag någonsin drömde om barn och bröllop med mitt ex. Möjligtvis närde jag en dröm om att någon gång bära en likadan klänning som bruden i Guns'n'roses-videon "November rain".

Jag var ju inte heller en sådan tjej i 18-årsåldern som sa att jag "var barnkär". Kanske trampar jag någon på tårna, men på ett sätt är jag stolt över att jag drömde om författarkarriär och tillfredsställande jobb i den åldern. Drivkraften att vilja något mer.

Skulle jag ha gift mig med honom, mitt ex, skulle mina tankar inför bröllopet mest ha kretsat kring alkoholen. Hur jag skulle ha kunnat förhindra honom att dricka sig redlös. Planer om att få i honom mat, att hitta gömda flaskor utomhus.

Jag börjar tänka på hur det var. Då. Hur det kändes att ligga och vänta på att han kanske kanske möjligtvis skulle komma hem efter krogrundan. Men hur han lika gärna kunde ligga avsmullen i ett dike eller ha åkt fast för drograttfylla. Eller så kunde han ju faktiskt ligga i någon annans säng.

Det var dock inte det värsta alternativet. I någon annans säng skulle han i alla fall vara vid liv. En gång kom han hem med en annan tjejs tröja på sig. Snacka om tydliga tecken från hans sida - men brist på mod att göra slut.

Den sista natten jag väntade på honom vaknade jag vid fyra-tiden, en inbyggd klocka larmade efter krogens stängning - plus lite tid för mat eller bråk. Då visste jag att han låg i en annan tjejs säng. Det sorgligaste är att jag låg kvar. I hans säng utan honom. Utan att kunna kliva upp. Att veta att han låg omslingrad med henne i realtid. Förlamande nattsvart ångest är mäktig.

Kanske var det den natten jag slog mina handleder blodiga, packade mina saker i gryningen och blev upphämtad av mamma?

Nåväl, i tankarna kring mitt bröllop behöver jag inte bekymra mig för att mildra alkoholen och drogernas skadeverkningar. Istället kan jag se fram emot dagen med pirr och förväntan och glädje. För jag vill ändå påstå att jag vet en sak. Att jag har hittat hem.

Katt på tv

Det är något särskilt med barn i pyjamas.

Det är något särskilt att få hålla sitt barn i pyjamas i famnen. En stilla morgonstund med kaffe och brasa för mamman och det spännande naturprogrammet "De stora kattdjurens dagbok" för barnet. Varför gillar Siri att titta på när stora geparder och lejon jagar sina byten? Jo, det är ju "iss-eh" såklart.

Reprisenfynd

Den ska visserligen kläs om till "fårskinnstyg", men är redan en favoritplats framför brasan.

Bland tomtar och palt

Maklig helg med paltfinal hos Siris farmor och farfar idag. Promenad i nollgradig snöluft till tomten på byxtorget. Siri tittade storögt men måttligt intresserat på när de större barnen pratade önskelistor och mejladressen med fina tomtefar.

Nu ska jag ta Hemi på en kvällstur, själv ska jag låta Wyclef Jeans nya ljuda i öronsnäckorna.

Äntligen

Uppfinningsrikedom

Jag har varit på en föreläsning i dag av journalisten Hanna Sofia Öberg, som under nästan ett års tid bott på en flyktingförläggning och sedan skrivit en bok om det.

Något som fångade mig var berättelserna om barnen (surprise?!), något som förmodligen kommer att återfinnas i morgondagens krönika.

En liten detalj som jag fastnade för har med Markus yrkesval att göra. Hanna Sofia berättade att en av flyktingarna gnisslade tänder så mycket att han vaknade med blodsmak i munnen varje morgon.
Eftersom flyktingar bara har rätt till akut sjukvård och detta inte räknas som akut kunde han inte få någon hjälp.

Rådig som han var gick han till en leksaksaffär och köpte vampyrtänder som han sov med. Men tillslut blev gummismaken så stor att han var tvungen sluta. Dessutom var han rädd att skrämma sin gamla mamma om hon skulle vakna och behöva hjälp nattetid.

Den man älskar

Ska du se en svensk film på bio, skippa "Solstorm" och kolla på "Den man älskar" istället.

Rolf Lassgård, Jonas Karlsson och Sofia Ledarp i ett drama som i alla fall jag bär med mig långt efter eftertexten slutat rulla.

Lena lever ett tryggt liv med sin man Alf. Men under ytan visar det sig att Lena lider av yrsel eftersom hon blev så allvarligt misshandlad av sin före detta sambo Hannes att hon närapå miste livet.

Hannes har gått i terapi och avtjänat sitt fängelsestraff. Ett slumpmässigt möte mellan honom och Lena gör att gamla känslor kommer tillbaka. Hannes är dock fast besluten att inte träffa Lena mer, men hon kan inte hålla sig borta från honom.

Omgivningen står fullständigt gapande inför hennes beteende, men trots vädjan från Alf och kontakt med kvinnojouren packar Lena sina väskor för att återvända. Till mannen som nästan tog hennes liv.

Verkligen ingen humörhöjare, men en sann film om hur det verkligen kan vara i livet.

Ljust/mörkt

En torsdag som aldrig blivit riktigt ljus, varken inombords eller utomhus. En fika på stan med finste Hanna piggade dock upp lite. Har inhandlat första julklappen, lagt av en potentiell och uppgraderat oss på diverse elektronisk utrustning som behövdes inför första advent.

Siri ligger i sin säng och smågråter, vill inte sova middag trots tuuunga ögonlock på stan. Jag vill bara att hon ska somna så jag får gå ner, koka en kopp te och stirra in i ett ljus.

Det blir mer verkligt

När jag stod och diskade efter middagen kom jag att tänka på viktklubben. Mitt medlemsskap har gått ut och jag pausar nu. Det är tre kilo kvar till mitt mål. Jag hade tänkt sätta igång igen nu vid löning, men jag tror att jag väntar till efter nyår. Har inte riktigt motivationen just nu, inte så att jag har tänkt gå upp de där sju kilona som försvunnit, men en advent utan saffransskorpor känns liksom lite torftigt.

Tankarna på vikt smög sig på eftersom vi varit och tittat på festlokal till vårt bröllop nu i eftermiddag. Sedan har det ju snurrat på i huvudet ... inbjudningskort ... datum ... klänning ... ja, ni förstår.

Jag vill inte ge mig på att beskriva lokalen i ord, det är den alldeles för fin för. Jag kan bara säga att det lika smakfullt som jag trodde och lite finare än så. Vitt, enkelt, pärlspont, silverkandelabrar, vackra spegelramar ... men som sagt, det bör ses!

Ska vi gifta oss (och det ska vi ju) så blir det där! Allt annat skulle kännas som ett nedköp. Gillar speciellt att man får hela konceptet - en matsal, en bardel och ett möjligt dansgolv en trappa upp, vilket innebär en naturlig rörelse bland gästerna efter maten. Vill man inte dansa kan man pusta ut i baren och så vidare.

Vigseln sker mest troligt på gården utanför, och då kan man flytta in den om det skulle regna. Hela stämningen kring kyrkan är rogivande och vacker, tycker jag.

Något mer jag gillar är tanken på att inga mammor/svärmödrar/mostrar (och så vidare) behöver jobba. Här har vi lagad mat, serveringspersonal och en genuin kunskap i ryggen. Kuvertavgiften och att gästerna får betala sina egna drinkar gör att vi får lägga mellan en summa pengar - utan att bli ruinerade.

Så vad tycker ni? Visst låter det bra. 9 augusti. Lägg det datumet på minnet.

Sovande barn

Bland det vackraste man kan göra är att bära in ett sovande barn.

********

Och det har jag haft turen att få göra efter min och Siris förmiddagsutflykt. Vi har tankat bilen, varit på Reprisen och hämtat vilfåtöljen jag fyndat (tillsammans med oanvända stövlar, sprillans nya höstskor, en ritleksak och en långklänning som ska bli barnkläder och en bakform - 140:-). Vi passade också på att äta lunch på café Humlan. Från det vi kom till vi åkte, sammanlagt dryga timmen, åt Siri konstant. Bakad potatis med laxröra, sallad, kyckling, morotskaka, ananas, oliver ... allt som fanns på bordet. Ja, och sedan somnade hon i bilen på vägen hem.

Nu ska jag gå ner och göra en brasa. När vi eldar pilträd luktar det rökelse i hela huset.

Yoga

Markus inviger Kåbdalis för säsongen. Själv har jag och flickorna varit på fin promenad.

Terese kom förbi och surrade en stund och tog tillbaka sin yoga-dvd som jag lånat. Så nu sitter jag här i yogatid, Siri sover, huset lugnt och stilla - men ingen dvd. Så det blir lussebulle och varm choklad gjord på äkta, mörk choklad istället. Måste beställa ett eget ex av filmen.

Terese hade förresten varit på Viveka Bloms (hon som instruerar i filmen) yogaställe i Stockholm och det visade sig att hon hade en ridgeback.

Nu - mot soffan och Karin Alvtegen.

Aj aj för Humlo

När Humlan kom in från kvällsprommisen var det blod, blod, blodspår på hela nedervåningen. Hon har nog skurit sig på någon hård snökant. Nu verkar såret dock ha tagit ihop.

Rätt söt var hon när hon hoppade på tre ben, inte för att det gjorde ont utan för att bandaget var obehagligt.

På bilden har hon lagt upp sin skadade tass på en kudde.

Något att hänga på väggen

... nja såna här familjefoton är inte någon favorit hos mig. Men Terese och Tomas ville tydligen ha ett bidrag på la familia till sin fotovägg. På något sätt lyckas jag alltid se så äppelkäck och rund ut på sådana här kort.

Anledningen till att fotot togs var att vi plåtat ny krönikebyline idag, med Markus som assistans för att roa och fånga in lilla rymmerskan. Så då passade vi på, medan Sanna fortfarande är tillgänglig på tidningen.

I morgon får ni spana in nya bilden på mig och Siri i PT.

Uppvaktning

Egentligen har det varit mycket att fira i veckan. Markus har återvänt till Piteå med avklarat c-arbete. Jag har läst det och är imponerad av språk och rytm. Bra gjort!

Siris farmor och farfar har firat silverbröllop samma dag som lilla, ändå-ganska-stora S blev 15 månader. Vi uppvaktade farmorn och farfarn med en lite påse ekologiska och närproducerade varor: glögg, getost, citronhonung och exklusiv, handgjord choklad från Frankrike och en dikt av Nils Ferlin.

Men något storslaget firande har vi inte haft, det har mest varit vardagslunk med tekvällar och träning och pyssel och sådant. Det är bra det med. Jag hyllar vardagen. Nu är det snart dags för bylinefotografering.

Fokus

Ibland slår det mig, vi ska ju faktiskt gifta oss till sommaren. Planerandet har gått i stå eftersom vi inte hittat någon lokal vi gillar. Men nu verkar det ha löst sig. Vi har inte kollat ännu, men jag litar på Sarahs stilkänsla, så det blir nog toppen. Får rapporter om att inredningen går i vitt med silverdetaljer.

Trillade över den här bordsdekorationsbilden och gillar idén med att placera inbjudningskortet på en "julgranskula". Gillar dock inte att det är hål i kortet eller färgen på sidenbandet, men det är bara detaljer (även om just detaljerna är extremt viktiga för mig). Kanske läge att spana lite på julrean och fynda lite julgrejor till bröllopet ...

Siri blir en Tallkotte

Bara för ett tag sedan kändes förskola avlägset och inte har jag anat att man kunde bli så glad för en dagisplats.

Men idag säger vi JIPPIE!!! för att Siri fått dagisplats på önskade Tallkotten.

I mitten/slutet av januari blir det inskolning.

Snö och lek

Min enda ledig dag i veckan. Vi har ätit långfrukost i tv-soffan, skottat snö, burit in ved och tagit en promenad med Siri på snowracern. Åkte några svängar i pulkabacken med skuttande hund och gladgallskrikande barn.

Sedan har jag legat på yogamattan medan Siri har klättrat och myst på mig och vi har läst om djuren på bondgården jag vet inte hur många gånger. Nu vilar donnan middag, jag ska göra mitt yogapass.

Firardag

Såklart har vi uppvaktat pappan i huset idag, men fokus har faktiskt legat på en annan familjemedlem. Humlan. Hon fyller ju fem år i dag.

Varje år har vi firat hennes födelsedag, trots gliringar om förmänskligande av hunden. Men vi tar varje anledning att fira, och firningen behöver inte alltid vara så märkvärdig. Ett år kom Jonas med en förpackning bajspåsar med en ridgeback som "fotomodell" på. En perfekt present!

Så idag har Humlan njutit fika (det åt vi också av) och en grissvans (som hon fick ha för sig själv). Vi har lekt i pulkabacken med våra flickor, båda tyckte nog det var lika kul. Lillfotingen skrek i utförslöpet och även föräldrarna tyckte det var kul att plocka fram bob-skillsen igen.

Nu har Markus åkt till Umeå för att presentera sitt c-arbete. Senare i veckan återvänder han för att vara hemma hela vintern och våren. Bara två veckors sväng tillbaka i maj 2008. Så snart, snart börjar Svenssonlivet för oss. Det känns härligt.