tisdag, november 27, 2007

Dåtid

Det kan hända att jag förtränger det, men jag kan inte minnas att jag någonsin drömde om barn och bröllop med mitt ex. Möjligtvis närde jag en dröm om att någon gång bära en likadan klänning som bruden i Guns'n'roses-videon "November rain".

Jag var ju inte heller en sådan tjej i 18-årsåldern som sa att jag "var barnkär". Kanske trampar jag någon på tårna, men på ett sätt är jag stolt över att jag drömde om författarkarriär och tillfredsställande jobb i den åldern. Drivkraften att vilja något mer.

Skulle jag ha gift mig med honom, mitt ex, skulle mina tankar inför bröllopet mest ha kretsat kring alkoholen. Hur jag skulle ha kunnat förhindra honom att dricka sig redlös. Planer om att få i honom mat, att hitta gömda flaskor utomhus.

Jag börjar tänka på hur det var. Då. Hur det kändes att ligga och vänta på att han kanske kanske möjligtvis skulle komma hem efter krogrundan. Men hur han lika gärna kunde ligga avsmullen i ett dike eller ha åkt fast för drograttfylla. Eller så kunde han ju faktiskt ligga i någon annans säng.

Det var dock inte det värsta alternativet. I någon annans säng skulle han i alla fall vara vid liv. En gång kom han hem med en annan tjejs tröja på sig. Snacka om tydliga tecken från hans sida - men brist på mod att göra slut.

Den sista natten jag väntade på honom vaknade jag vid fyra-tiden, en inbyggd klocka larmade efter krogens stängning - plus lite tid för mat eller bråk. Då visste jag att han låg i en annan tjejs säng. Det sorgligaste är att jag låg kvar. I hans säng utan honom. Utan att kunna kliva upp. Att veta att han låg omslingrad med henne i realtid. Förlamande nattsvart ångest är mäktig.

Kanske var det den natten jag slog mina handleder blodiga, packade mina saker i gryningen och blev upphämtad av mamma?

Nåväl, i tankarna kring mitt bröllop behöver jag inte bekymra mig för att mildra alkoholen och drogernas skadeverkningar. Istället kan jag se fram emot dagen med pirr och förväntan och glädje. För jag vill ändå påstå att jag vet en sak. Att jag har hittat hem.

7 kommentarer:

!ngela Be sa...

Tänk så skönt att få vara tacksam för det fina liv vi har!

Kram till dig från mig.

Anonym sa...

jag håller med dig /Karin

Sara sa...

Oj Mari. Hjälp. Vad jag är glad att du har ändå hade drivet att gå och att du nu har hittat hem! Kram!

Anonym sa...

Jag blev riktigt berörd av denna text. Du har ett vackert förhållande med orden.
/FD arbetskompis-Anna

Mari sa...

Javisst, Ingela. Gäller bara att komma ihåg det. Kram.

Fina söta Karin. Vi ses!

Jo, det var nog aldrig meningen att jag skulle stanna där, Sara. Nu ser jag det som en stor erfarenhet.

Tack Anna. Det var fint skrivet.

Martina sa...

Jag fick också tårar i ögonen när jag läste det du skrev. Hade såklart ingen aning, sådär som det kan vara när man tittar in en kort period i människors liv efter att stora saker har hänt. Men vilken lycka att det är dåtid, och att nutiden kan beskrivas i mycket vackrare ordalag. Grattis, säger jag. Som äntligen löst mitt i-landsproblem och fixat internet igen.

Mari sa...

Grattis själv, Martina. Livet utan internet kan vara trist stundvis. Nä, det är mycket man inte har någon aning om. Det är inte heller något jag tänker på speciellt ofta eller har behov att vädra mer än då och då. Bröllopstankarna väcker minnen och så såg jag honom på stan för bara några dagar sedan.