När Siri kom

Under första delen av min graviditet kände jag mig påtvingad andra kvinnors förlossningsberättelser och upplevde att "alla" skulle berätta om ytterligheter. Men eftersom tiden gick blev jag allt mer intresserad av andras förlossningar. Ett sätt att ställa in sig på det som komma skulle, antar jag. Därför har jag med stort intresse läst andras förlossningsberättelser och vill nu dela med mig av min.

Så det här är berättelsen om när Siri föddes. Markus version kanske skiljer sig från min till viss del och säkert också versionen från de som jobbade på rum 2 söndagen den 13 augusti. Men det här är mina ord.

Strax efter åtta på morgonen var vi på plats i Sunderbyn för att göra en kontroll, eftersom jag då var i vecka 42+1. Jag var inställd på att få åka hem igen och bli igångsatt kanske på måndagen eller tisdagen. Grejorna hade vi med oss, men jag hade inte ens stängt fönstrena hemma.
Allt såg bra ut, men jag fick ändå veta att jag skulle bli igångsatt samma dag. Det kändes rätt skönt, även på ett sätt ville ge kroppen en eller två dagar till att komma igång. Men samtidigt var det bara gilla läget, Markus tyckte att det var en lättnad.

Först fick jag en bard-kateter som ska efterlikna barnets tryck mot utgången. Den drog en sjuksköterska i varje timme tills den kom ut. Under tiden läste vi, lyssnade på radio och åt lunch. 12.15 tog barnmorskan hål på hinnorna så att vattnet gick och efter det kände jag av lite värkar, men de var inte regelbundna och inte plågsamma. Jag stod i rummet och dansade till radiomusiken, men kunde inte röra mig så mycket med alla slangar. Det var något som jag tyckte var lite irriterande, att vara "fastkopplad" så att rörelsefriheten blev begränsad och det blev ett projekt bara att gå på toaletten.

13.40 kopplade barnmorskan värkstimulerande dropp och vid 14.30 hade jag riktiga värkar. Jag stod vid ett ståbord och andades och ett tag kändes det bra. Men sedan upplevde jag att jag inte fick vila något mellan värkarna, jag hade ont ont ont hela tiden. Då fick jag andas lustgas, men det var svårt att kapa topparna när värken satt i hela tiden. Istället blev jag bortdomnad och det var obehagligt. Jag hörde att folk frågade mig saker, men kunde inte svara.

17.40 var jag öppen 3-4 centimeter och barnmorskan frågade om jag ville ha ryggbedövning. Det ville jag. Narkosläkaren kom och jag minns att han hette Ivar och såg snäll ut. 18.01 fick jag ryggbedövningen och före halv sju var jag tillbaka på banan igen. Jag hade ont under värkarna, men fick vila mellan och kände att jag orkade kämpa och andas och göra jobbet som skulle göras, helt enkelt.
Det var också de mysigaste timmarna mellan halv sju och halv nio. Bara jag och Markus i rummet, en liten lampa tänd och en speciellt sorts koncentration. Jag fick lite klåda och frossa av bedövningen så Markus strök mig på ryggen och jag har nog aldrig känt mig så nära honom som just då. Det var en fin stund, en stund av ren kärlek.

19.15 var jag öppen nio centimeter.

Vid 20.30 kände jag krystvärkarna och barnmorskan sa att jag kunde ta i när jag ville. I mina papper står det att jag krystade aktivt från 20.45. När barnmorskan sa att hon skulle gå och göra i ordning armbanden till mig och bebisen tänkte jag "shit - är det så nära". Att krysta var roligt och häftigt, det var bara att göra som kroppen sa till en att göra.

Före förlossningen hade vi pratat om att Markus nog inte skulle vilja titta på huvudet om han blev tillfrågad, men när barnmorskan frågade om han ville se håret på bebisens huvud så tittade han. Jag kände på huvudet och det blev som en extra sporre. Sedan tyckte jag att jag krystade och krystade och inget hände. Och så plötsligt flög hon ut, hela bebisen. Då var klockan 21.15. Och sedan fick hon komma upp mellan mina bröst.

Det fanns inget behov av att räkna fingrar eller tår eller något annat. Tiden slutade att finnas och tankarna slutade att finnas. Jag bara var. Vi hade inte med oss filmkameran alls och jag är glad att vi inte filmade, det som hände finns bara bevarat i våra hjärtan och huvuden och för mig känns det att det är precis så det ska vara.

Så frågade barnmorskan om vi sett vilket kön det var och jag sa nej. Hon lyfte på bebisen och jag såg pungen, men ingen snopp. "Men det är ju en tjej" sa jag när det kopplade och när jag tittade på Markus så grät han. Världens finaste Markus. Åtta minuter senare kom moderkakan och efter det sydde barnmorskan mig. Efter det landade även jag i stundens storhet och grät lite.

Sedan umgicks vi med vår nya familjemedlem i två timmar innan vi gick över till bb.

Från jag fick ordentliga värkar till Siri var utanför min mage tog det ungefär sju timmar och det tyckte jag kändes jättebra, inte för långt så att man fick kämpa och kämpa och kämpa i all evinnerlighet och inte heller så fort att jag kände att jag inte hann med.

Jag tyckte det var roligt att föda barn, roligt att få göra jobbet. Stolt över min kropp, stolt när de två barnmorskorna som var med mig mest berömde mig i efterhand.

Vi var själva i rummet ganska mycket och det tyckte både jag och Markus var skönt. Barnmorskan var jättefin. Lugn, varm, enkel och respekterande är de ord jag finner. De gånger vi tänkte ringa efter henne så öppnade hon dörren till vårt rum, som om hon varje gång känt på sig att vi ville något. Vi kände oss helt trygga hela vägen, även om både jag och Markus tyckte att det var lite obehagligt den timmen jag hade så ont och andades lustgas.

Och så självklart allt har känts sedan dess. Himlen var molnig utanför bb-fönstret dagen därpå. Siri blev ett augustibarn, ett söndagsbarn. Född den 13, som sin mor. Ett lejon, som sin far.

Jag hoppas att vi får uppleva något liknande igen.