onsdag, maj 09, 2007

Vårens soundtrack

Det är inte uppenbart vid första anblick, ens för de som känner Hemi. Men jag ser det. Hon ser sjuk ut. Kliar sig. Är tunnhårig runt ögonen, framför öronen, vid armhålorna, på frambenen. Svullen kring ögonen. Humöret inte riktigt på topp, trots att hon gärna busar när vi är ute.

När jag verkligen t ä n k e r på det blir jag ledsen.
Men försöker trösta mig med att på måndag. På måndag tar vi blodprovet och förhoppningsvis kan vi direkt slänga i henne kortison. För jag tror faktist hon lider, även om hon inte visar det. För på så sätt är hon hård, den underbara.

Igår när jag och Siri kom hem från badhuset hade hon slickat tassarna, så från vita och fina mellan tårna var de såriga och avskavda, även runt klorna. Ett öra hade hon också hunnit klia sönder litegrann.

På tal om hunderi så mötte vi en hundrädd i morse. När den underbara lilla vaknade efter halva promenaden stannade vi som vanligt för att fälla upp henne i sittande läge och Hemi pussade som brukligt Siri "godmorgon". Då ser jag i ögonvrån att en kvinna står ute på gräset, på andra sidan gångvägen.
- Oj, oj, oj, ropar hon. Håll fast hunden för jag är så rädd!
Såklart fortsatte jag att hålla i Hemis koppel, hon själv brydde sig inte det minsta om kvinnan utan var ju fullt upptagen med att kyssa sin lillasyster. Jag svarade:
- Jag håller fast hunden, hon kommer inte att göra dig någonting.
Sedan gick vi vidare, inget mer med det. Men vilket handikapp. Att vara så rädd för hundar. Att inte kunna se att hunden som står vid en barnvagn och pussar ett barn så att barnet skrattar inte kommer att attackera. Jag känner flera hundrädda, men få så rädda att det verkligen blir ett handikapp i vardagen.

Annars är dagens soundtrack "Release me" med Oh Laura, lite sent kanske, men åh så bra. Gåshud på själen.
Vårens soundtrack är Sahara Hotnights "Visit to Vienna". Får definitivt igång springarbenen.
Bästa blogginlägget på länge är Martinas om kärleken till ett barn.

6 kommentarer:

Sara sa...

Stackars Humlan, hoppas det ordnar upp sig!

Anonym sa...

Synd om lilla (stora) hunden...det är nästan värre när hunden är sjuk än när barnen är det..;) för barnen kan man i alla fall bära/trösta/förklara för..har själv en lab som fick genomgå kloavlägsning för nån månad sen (hade klo-brott)vilken sorg, och vilket besvär att vakta honom under hela tillfrisknandet..så jag vet och lider med er..På tal om hundrädda brukar jag alltid tänka vilken förlust att vara just hundrädd! Och undra vad deras rädsla kommer av...*onsdagskramar*

Anonym sa...

Kramar till hemi!
Appropå Relese me, Johannes har länge tjatat om denna reklamsnutt och nu kommer den äntligen loss på radio. men den är finfin, det håller jag med om!

Åsa sa...

Har en hundrädd 4-åring som en gång blivit ordentligt skrämd. Och det sitter i kan jag säga, det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag säger att den och den hunden inte är farlig. Det funkar bara inte. Supertrist.

Mari sa...

Sara: Tack. Hoppas. Tur att det är måndag snart.

Lisa: Jo när hunden är sjuk vill hon mest ligga för sig själv och då kan man ju inte vara där och klappa hela tiden, fast man vill. Det värsta jag gjort är när vi kastrerade henne och kom hem. Vi fick knappt ut henne ur bilen, hon bara låg och skakade. Då kändes det hemskt, för hon var ju frisk när vi gjorde det (men hon löpte ofta och var alltid skendräktig, magvägrade ...). Men efter två dagar var hon som ny, tack och lov.

Hanna: Har tänkt på dig idag, hoppas att allt är bra med er. Snart ses vi! Och snart är vi hemma "för gott".

Åsa: Visst är det så - att rädslan oftast kommer från att man blivit skrämd. Och rädslan har ju inget förnuft i sig, alla logiska argument faller ju rätt platt - speciellt om man är liten. Håller med dig, verkligen supertrist. Kanske det faller sig naturligt att hon lär känna någon snäll liten hund någongång som hon kan lära sig att inte vara rädd för.

kram på er

Anonym sa...

Jag älskar Release me. Får mig att verkligen fundera på en Saab. Har inte blivit så påverkad av en bilreklam sedan "Moviestar"-reklamen fick mig av vilja köpa en Nissan Primera i mitten av 90-talet. Men här är det mest låten och den vackra dammen när den fräser iväg vid reservoaren. Jag älskar för övrigt dammar. Och båg-dammar av betong i synnerhet. Och att få fräsa iväg äver en sådan med bil måste vara höjden av lycka. Jag måste få köra över Hooverdammen innan jag dör. Jag är lycklig över att ha fått vara med om ett dammbygge. Och det skall bli en till!
/JL