måndag, augusti 06, 2007

Tankestopp

Ibland är det läge att stanna upp och tänka efter. Jag minns att min vän Sara - på tal om tätt eller glest mellan barnen - sa att hon känt ett behov av att ha sin kropp för sig själv mellan sina barn. Nu förstår jag så väl vad hon menar. Det har gått några veckor sedan jag slutade amma och ursäkta mig men jag säger bara välkomna tillbaka rätt så tomma och hängiga - men ack så mina bröst.
Det är först nu jag känner att min kropp är min.
Det är en fantastisk känsla.

Kanske var det också därför vikttankarna kom. Det är inte så att jag misstrivs i mig själv, det är inte heller så att tio kilo minus är något jag tänkt på länge. Det var bara en dag det ska "klang". Jag vill, jag är motiverad. Men det behöver inte nödvändigtvis bli tio kilo. Jag följer min mat- och motionsplan så får vi se. Att känna mig fin i brudklänning är givetvis en målbild.

Igår när jag rattade hem familjen från stugan lyssnade vi på P3 Dokumentär och plötsligt kände jag ångestklump i magen och ångestsvett i huden. Situationen blev så lik våra söndagskvällar då vi alltid åkte från Piteå till Umeå. Kände jag så då? Känslan kändes så välupplevd, men kanske kände jag aldrig riktigt efter då.

Jag är glad för Umeåtiden och det finns saker med den jag kan sakna och uppskatta. Men jag är glad att vi gjort den.

Sommaren började lite tungt med ombytta roller, men nu känns det som det flyter på bra. Att sovning och ätning fungerar bra för Siri är guld värt. För mig är det också tryggt att dottern är med sin pappa. Att de är hemma på dagarna och fixar och trixar och promenerar Hemi gör också min tillvaro lättare. Dagistider kommer nog att innebära helt andra saker, känner jag på mig.

Det har varit superkul att jobba i sommar, nu återstår endast tolv arbetspass. Det känns nästan otänkbart att jag inte ska jobba i höst. Både för gemenskapen, kreativitetens och pengarnas skull. Hoppas i alla fall att jag kan jobba lite extra.

Och "snart" åker Markus tillbaka till Umeå för tio veckors c-arbete. Det blir också en ny tillvaro. Ensam hemma med båda tjejerna. Då är planen att börja rodda i mitt bokprojekt (krönikor till bok-projektet).

Jag tycker att livet känns bra just nu. Jag är kär i min kille, i min hund, i mitt barn. Livet flyter på bra, jag gillar inriktningen saker och ting börjar få ... jag vet att jag vill jobba på PT, jag ser (en del) av min karriär där, Markus är snart färdigutbildad och efter jul börjar Siri förhoppningsvis på Ur & skur-förskola.

Så känns tillvaron för tillfället, sensommaren 2007.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tänk så mkt vi klarar av. Omsorg om andra och sig själv, det är stort! Du skriver så vackert.
Du är fin.
Kram Ingela

Martina sa...

Hej Mari! Jag känner så igen mig i dina tankar om kroppen. NÄr jag födde barn trodde jag att jag aldrig någonsin skulle känna att min kropp var min igen, med rumpvärk och avslag och hårda ömma bröst. Fy fn vad jobbigt det var att amma i början, jag spände fötterna så jag fick ont i dem också. Men sen har det liksom långsamt återgått till det vanliga, precis lika långsamt som magen och bebisen liksom smög sig på. Och nu kan jag knappt fatta att jag haft ett barn i magen eller ammat och kroppen ser egentligen inte så himla annorlunda ut än den gjorde när jag senast hade motsvarande vikt. Skillnaden är väl att jag gett upp förhoppningen om att ordna till putmagen och att brösten fått ännu lite lägre tyngdpunkt. Men avslag och sånt - jag kunde inte ens komma ihåg vad det var det hette när jag skulle skriva ner det. Det skulle inte vara en katastrof att bli gravid igen redan nu,och jag kan se många poänger med att få barn tätt, men nog är det skönt att vänta också, om man kan/vågar/vill. Tycker jag i alla fall.

Grattis till att ha återtagit kroppen. BRA JOBBAT!
Kram

emma sa...

Hej Mari, tycker också att det var fint skrivet. Skönt att ni mår bra! Har en arbetsmyra som du tid att träffa en arbetsmyra som jag nån afton?

Mari sa...

Tack, fina ni. Jag trodde nog att min kropp var mer min i slutet av amningen. Jag jobbade ju heltid och ammade max två gånger per dygn. Men nu, när det är helt slut med mjölkfabriken, känner jag ändå en himmelsvid skillnad. En skön skillnad. En dag kommer jag säkert att längta tillbaka till det igen. Men inte nust nu.
Blir lite matt när jag tänker fem - och tioföderskor. DÄR kan vi verkligen snacka superdupermegabra jobbat.