Eftersom PT inte har insändarna publicerade på sin hemsida kan jag inte länka, men ni som läst pappersvarianten av lokaltidningen kanske förstår att jag inte har så stor lust att skriva idag ... eller imorgon heller för den delen.
Som krönikör förstår jag såklart att inte alla håller med mig i allt jag skriver (vad trist det skulle vara då). Ifrågasätt mitt resonemang, debattera ... självklart ... men när ens existensberättingande i tidningen blir ifrågasatt på ett raljant sätt känns det. Som om luften går ur en.
23 kommentarer:
Läste insändaren och började fundera på vem som kan ha skrivit den. Jag vill istället ge en tummen upp för den del av tidningen som är rolig att läsa. Tidningen i sig är väl kanske inte den roligaste tidningen, men mig veterligen är din spalt väldigt omtyckt av folk mellan 18-60. Fortsätt att skriva så att vi som tillhör den nämnda kategorin har något roligt att läsa.
Tänkte när jag läste tidningen att du säkert känner dig lite smådålig och att självkänslan/självförtroendet fick sig en törn.......Tänkte tanken på att bemöta personens insändare men lämnade det för då...kikade sen in här på din blogg och såg vad du hade skrivit, bestämde mej då för att lämna en personlig komentar till dej på detta sätt trots min anonymitet*ler*.....Bry dig inte, skaka av dig, det finns så många som har små barn och även stora barn som uppskattar dina krönikor och sen är det tyvärr så att man får ej vara duktig...det sticker i ögonen på en del personer, tyvärr......
Önskar dej lycka till och bli inte nedslagen, du skriver bra och din krönika är bra.....
Kram från en mamma med lite halvstora barn ( men jag känner ju igen mej fortfarnade....)
Jag förstår verkligen hur det känns, Mari. Jag har ju själv varit i "hetluften" några gånger för mina krönikor (men inte när jag skrev för PT). Den där insändaren är ju bara skitsnack, från någon som inte ser värdet i dina ord. Tänk på allt gott som kommit din väg sedan du började skriva krönikorna. Kram!
Hej. Jag vill bara tala om att det du skriver är jätte bra. Att som mamma få ta del av en annans mammas tankar är både igenkännande och inspirerande. Ibland när jag läst din krönika brukar jag tänka inom mig att det är helt underbart att vara mamma. Tack för det du ger av dig själv.
Visst finns det väl PT-läsare som varken har eller haft småbarn och som inte heller vill läsa om det. den (själv läser jag ju aldrig motorspalten). Men fortsätt skriv för alla oss andra som gillar ditt sätt att skriva och ditt sätt att dela med dig av vardagslivets grådask och lyckostunder!
Vet precis hur det känns. Har genom min yrkesroll blivit ifrågasatt av både insändare och av frågvisa journalister... Jättejobbigt, men det är bara att gå vidare, folk glömmer vad de läst i tidningen. Inte ens alla som uppmärksammat det hela. Det är bara att fortsätta och att ge dem svar på tal. Jag missar i alla fall ingen av dina krönikor.
Kära Mari
Du har vid flera tillfällen berört mej starkt både på bloggen och i din krönika. Detta genom ett fantastiskt målande och poetiskt sätt att förmedla dej. Jag beundrar dej mycket för just denna fantastiska förmåga (som få besitter)och hoppas att du fortsätter att dela med dej av den.
Det är alltid jobbigt att bli ifrågasatt och kritiserad. Särskillt för något som inte varit meningen att göra annat än gott.Och i ditt fall så är det ju inte direkt så att du provocerar någon med extrema uttalanden..
Själv tycker jag nog nästan mest synd om den stackare som mår så dåligt att den måste bemöda sig med ett sådant lågvattenmärke.
En person som inte har förmåga att ta till sej det vackra i livet. Nä, tyck lite synd om dej själv idag Mari, sen skakar du av dej skiten och går vidare. Vi är många som behöver dina små mästerverk :)
Kram
Jag förstå att det känns trist, speciellt eftersom jag vet hur mkt som krävs av dig för att få ihop dom där fina orden som hamnar i tidningen. Däremot tror jag inte att det som skrevs är en allmän uppfattning! Jag hoppas att vi däremot kan se fram emot en publicering av dina verk i framtiden. stora kramar vännen!
Hej Mari!
Jag tror att jag kan förstå ungefär hur det känns för dig.
Jag blev anmäld till sjukvårdens hälso- och ansvarsnämnd en gång. Inte för något av de misstag eller felaktiga bedömningar jag med all säkerhet gjort under mina år som doktor, utan för någonting annat, som jag ärligt talat knappt förstod vad det handlade om. Jag tror att det ord som bäst sammanfattar hur jag kände är kränkt. När man med engagemang och stolthet arbetar med något man faktiskt är utbildad för och tror sig behärska ganska bra plötsligt blir ifrågasatt på ett så brutalt sätt som en anmälan till HSAN, eller en idiotisk insändare i PT så är det inte så konstigt om man känner sig kränkt.
Själv mådde jag skitdåligt ett kort tag, lite dåligt lite längre och sedan nästan som vanligt igen. Nästan som vanligt, för en liten tagg finns kvar men den hindrar inte att jag hittat tillbaka till arbetsglädjen och åter tycker att jag har världens bästa jobb!
Anmälan? Ja den avskrevs ett halvår senare men det spelade liksom ingen roll.
Fortsätt du skriva Mari! För vår och för din egen skull.
/Mats, som ska gå hem till Sara & Co nu
Jag har inte läst insändaren. Men jag önskar dig all kraft att inte låta det som hänt ta över. Du är fantastisk, tycker jag!
Vi är så utsatta i vår yrkesroll som journalister och framför allt ganska lätta offer att ge sig på för en som mår skit. Den riktigt tråkiga delen av vårt jobb.. Själv går jag bara och väntar på någon liknande smäll som det du verkar ha råkat ut för.
Kram från en som läser din blogg nästan varje dag, vilket talar för sig själv tycker jag..
Hej, Vad är det för en människa som orkar skicka in en insändare i tidningen för att han/hon inte gillar en krönika. Din krönika är bland det bästa i tidningen men självklart finns det delar i tidningen som jag tycker är mindre bra, men dom läser jag inte. I allmänhet så tycker jag att det är trist att man (jag inräknad) är dålig på att berömma saker, det är mkt lättare att klaga. Vi är nog väldigt många som läser din krönika som inte talar om hur bra den är, det är ju synd för du är otroligt duktig på att skriva.l
Hej Mari! jag har läst insändaren och förstår att det känns i hjärtat. Vill bara säga att jag är en flitig besökare här på bloggen
och jag har väldigt stor behållning av det du skriver, både som småbarnsmamma och människa. Din krönika är det första jag läser i tidningen varje lördag. Så ta inte åt dig. Gnällspikar finns det gott om.
Hej Mari!
Som du ser är vi många som absolut INTE håller med insändaren, utan ser fram emot din krönika och läser både den och bloggen med stor behållning! Imponeras av hur du formulerar dig och lyckas få fram det vackra i det vardagliga. Kram kram!
Kära alla ni. Jag ska strax åka och äta middag med Emma. Innan det ska jag lägga i säng en trött hostunge. Men innan dess vill jag säga så här: Tusen tack för era omtänksamma, varmfina ord. Jag är oändligt tacksam. Och överväldigad.
Stor kram till er alla. Jag återkommer.
Hej Mari!
Jag brukar vara här och läsa sedan jag hittade hit av en slump. Jag vill ärligt säga att när lördagstidningen kommer så är det din krönika jag mest ser fram emot. Du skriver ärligt och vackert om någonting som är så svårt att beskriva; kärleken till ett barn, frustrationen då orken tryte, då det är jobbigt eller då det är lätt.
Jag hoppas innerligt att din skrivarlust inte dämpas för här har du i alla fall en person som verkligen uppskattar det du skriver.
Jag såg dig faktiskt på en av våra stormarknader för ett tag sedan och hade tänkt gå fram och tacka....men sen kändes det som att jag inte ville störa när du var "privat".
Hoppas att din helg blir bra ändå!
Mari! Jag förstår verkligen att du tappat lusten att skriva (fast jag ju hoppas att det bara är tillfälligt). Förstår inte hur man orkar skriva en insändare om något som tydligen inte passade henne/honom eftersom jag inte direkt skriver insändare varje gång som jag inte läser sportsidans krönikor...helt enkelt, bry dig inte om de som inte läser utan bry dig om oss som läser och verkligen gillar det vi läser!
Trots att jag inte längre är småbarnsföräldrar läser jag mycket gärna din krönika oc h även blogg. Fortsätt du att skriva,vi är många som gillar dig. Tyvärr är det juofta så att "de e dom som inte håller med/som klagar" som hör av sig. Vi är allt för dåliga påatt ge beröm. MEN här får du beröm av mig.
Jag har också missat insändaren men efter vad jag kan förstå var det inte något att läsa. Du skriver bra och jag läser alltid din krönika. Skaka av dig det där. Det drabbar alla bra skribenter att någon person vräker ur sig otrevliga saker om deras texter.
Hej Marie! Att läsa din blogg tillhör en av våra vardagsrutiner
och din krönika i PT läser vi alltid, därför att vi tycker att du skriver så bra.
Hej Mari!
Väntar på din krönika varje lördag, dels för att den är så rolig att läsa, dels för att du har en sådan fantastisk förmåga att knåpa ihop vackra ord och uttryck. Det känns skittråkigt att bli ifrågasatt, jag vet, men det kommer att kännas bättre snart. Ett tips...skriv av dig ;)
Hej Mari
Har inte läst insändaren personligen men har hört vad den i stora drag handlar om. Hur som helst är det inte det viktiga.
Vill bara att du ska veta att du inspirerat mig till att skaffa en egen blogg och att dina krönikor i PT är något jag alltid ser fram emot att läsa eftersom du (bland annat) med dina ord fångar känslan av ovillkorlig kärlek till Siri och med det låter andra läsare känna den till sina egna barn...
- det är fint!
Hoppas att du mitt i besvikelsen har kraft att sträcka på ryggen och känna dig stolt över att du lyckas beröra - och också har möjligheten till det! Konstatera att somliga har behov av att trycka till andra, men låt det inte få någon viktig plats hos dig. Fortsätt! Du behövs så oerhört väl bland alla hårda vinklar, gubbnunor och gråa tidningssidor.
Kramar
Maria, tack. Jag funderade också över vem som först skrivit insändaren och säger automatiskt "han", trots att jag inte har någon aning. Men i längden spelar det ingen roll : )
Anonym - där satte du fingerat på pricken. Kände mig ganska stukad när jag först läste. Siri tröstade genom att stryka bort mitt hår från ansiktet och lägga sig i mitt knä ... nog förstod hon. Och nog tror jag att du har rätt i att man "inte får" vara för duktig. Och visst, jag skakar av mig men det sitter ändå kvar en tagg av något ont i själen. Tack för din omtanke, och kram tillbaka!
Jo Magnus, du har nog varit mer i "hetluften" än jag. Det som gjorde mig ledsen var att kritiken om min rätt att skriva, inte att personen inte håller med om mina åsikter. Var det så för dig, eller är det typiskt kvinnor att måsta vara med om det? Kram på dig.
Anonym, tack för att du gav en bit från dig till mig. Dina ord värmer.
Anonym: grådask och lyckostunder, precis så vill jag beskriva mitt liv som förälder. Tack!
Anonym: Jo, de där journalisterna kan vara ganska ihärdiga ; ) Det du skriver är sant, man själv glömmer. Läsarna glömmer. Kul att du tycker om mina krönikor.
Kära Sarah, dina ord är som balsam för min själ, har läst dem flera gånger. Jag känner precis som du skriver, att det aldrig var meningen annat än att göra gott. Tack söta rara du för det fina berömmet.
Hanna, tack tack söta du. Och tack för telefonsamtalet!
Mats, du skriver så jag känner igen mig på pricken. Vissa yrken är kanske mer utsatta än andra. Ditt till exempel. Och mitt. För det är ganska många som läser och dömer/bedömer varje text och ibland har man ju en sämre dag på jobbet (nattvakna barn, oro ... you name it). Samtidigt är det världens bästa. Tack för att du tänkte på mig.
Martina. Jo, kanske borde man ha väntat sig det. Blev inte förvånad över en insändare, men över den raljanta tonen. Kram tillbaka.
Anonym, håller med. Lätt att klaga, svårt att få det att bli av att berömma. Tack för Ditt beröm, i alla fall!
Åsa, fint att höra att du uppskattar orden både som förälder och människa. Det kändes extra bra. Tack så mycket.
Sara, stor kram tillbaka. Själv tycker jag att du är väldigt bra att ta fram det vackra i vardagen också. Kanske delvis på andra sätt, men ändå. Frostblommor i växthuset, tomater i glasvaser, lillgammelkloka ord från barnen ...
Frida - vad roligt att höra. Även om jag är privat och tappar matkassar och jagar en smitande unge på parkeringen och samtidigt försöker äta en varmkorv får man gärna komma fram och prata med mig ; ) Hur som helst, stort tack. Min skrivlust fick ett tillfälligt avbräck, men det ordnar sig nog.
Strutten, jag ska lyda ditt råd och bry mig om er som faktiskt läser. Och tycker om det ni läser.
Stor tack för berömmet, Majsan.
Camilla, tack. Den sista raden värmer extra!
Tusen tack, Kjell och Gun.
Anonym, jo jag får väl skriva av mig. Efter en helgs paus känns det betydligt bättre.
Sandra, vad roligt att höra. Ska kika in på din blogg vid tillfälle.
Ulrika, kära mentor, jag är en erfarenhet riktare. Minst sagt. Och starkare. Alla telefonsamtal, mejl och inte minst alla kommentarer här ... jag är överväldigad. Bär med mig era ord, betydlig mer rakryggad nu än för bara några dagar sedan. Som att era bokstäver staplats på varandra och bygger upp en extra ryggrad av vackra gemener och versaler.
Skicka en kommentar