House

[Klicka på bilden om du vill se huset lite större.]

Blandat krafs

Efter middagsprat med kollega är jag nu väldigt sugen på Marie Hermansson. Blev påmind av hur hennes bok "Musselstranden" förändrade min värld när jag läste den. Men läsa om Musselstranden vågar jag inte, vill inte ändra min bild av den boken.

Har just börjat läsa "Snabba cash". Annorlunda språk, väldigt korthugget. Blir intressant att se vad som händer i den.

Bokrean har hittills bjudit på barnboksfynd. Kanske måste spana en sväng till. På tal om det så kommer syrran hem imorgon (det blir jättekul, jag längtlängtväntar). Jag är ledig måndag, tisdag efter jobbhelg och har anlitat henne som barnvakt. Så på tisdag åker jag till Luleå. Själv. Jag ska gå på stan. Prova kläder. Strutta runt. Dricka kaffe, läsa något glossigt magasin. Å, vad det ska bli lyxigt!

Annars är jag sugen på att bygga nytt hus för tillfället (ja, inte bygga själv, snarare peka och bestämma). Det pendlar det där, länge har jag nu varit inne på att bygga ut. Men nu, nu vill jag ha mer av detta magiska ord förvaring. Ärligt talat är vi inte fullastade med innegrejor. Men det är trångt. Trots att jag rensar och organiserar finns det liksom en gräns för hur mycket man kan rensa och organisera. Jag vill ha ordentlig hall. Stooora garderober. Bra utrymme för våra böcker. O, kära i-landsbekymmer.

Vad mer snurrar i mitt huvud just nu? Dansade till Hellströms nya singel i morse, både jag och Sirre diggade. Gillar också Erykah Badus nya.

Vi har bakat muffins i dag, jag och dotra. Hon gillar att hälla, mixtra med mjöl, smaka. Är väldigt koncentrerad. Skulle kunna hålla på hur länge som helst. Goda blev de, har bjudit på jobbet.

Kajal är kul

Kanin deux

Härom dagen låg ett paket till Siri Gustafsson i brevlådan.

Och som hon skrattade när hon öppnade det och hittade en till kanin-gossefilt.

Herr Lejon dög ju aldrig som stand in, även om jag försökte mygla ner honom i sängen när hon somnat.

När vi träffade Siris tremänningar sist kom gossedjuren på tal, för i den familjen hade nämligen "katta" (likadan som Siris, fast rosa katt då) varit på vift och där hade aldrig den nya kaningersättaren dugt. Tjorvig historia det där, men hur som haver har nu Agnes efterskänkt sin kanin.

Så nu har Sirre två. Helst vill hon ha dem i var sin näve.

Blä

Vi hade en sån fin förmiddag, jag och Sirilutten.

Hann till och med ut på en sparktur med Hemi i solskenet och äta mellis ute innan vi cyklade till förskolan.

Väl där gick vi in och jag klädde av henne ytterkläderna, eftersom vi ska lämna inne (för att slippa tårarna). Mötte en ur personalen som sa att de skulle gå ut (få barn, härligt väder = perfekt att vara ute). Så jag tråcklade på Siri kläderna som jag nyss tråcklat av.

Först vinkade hon glatt hejdå, men sedan. Sedan kom hon på att mamma ska åka. Det hade aldrig hänt inne. Hon sprang efter mig i nedförsbacken, halkade på isen och smackade i bakhuvudet i backen. Jag gick tillbaka och tröstade och hämtade en tutte från hennes sovlåda. När hon lugnat ner sig tog fröken henne i famnen och jag gick till cykeln. Jag hörde henne fortfarande gallskrika och gråta av ledsamhet när jag kom till fotbollsplanen.

Det är första gången det gjort ont att lämna henne. På-riktigt-ont. Just nu vill jag inte annat än att åka och hämta henne. Jag är ledsen. Och jag får inte träffa henne innan sovdags ikväll eftersom jag jobbar.

Själv har hon förmodligen skoj och är i skogsdungen och kollar om ekorren ätit upp äpplet.

Jag är trött och frusen just nu

Ouf!

Trött efter en hel del att göra på mellanskiftet.

Och av annat som far i tankarna.


Cykla hem, gå ut med hunden, borsta tänderna ...

... transportsträckan mot sängen känns lååång just nu.

Trött efter rolig helg

Bra redaktionskonferens. Träning, bastu och i-ordningsfixning och sedan god middag på Valdino. Barhäng och några rundor på dansgolvet på redan nämnda ställe. Kul att träffa vänner och bekanta under en helkväll på stan.

Markus kom ut senare på kvällen, så vi gjorde sällskap hem strax före tvåsnåret. Skön att inte behöva kliva upp med Siriväckaren klockan sex (hon sov hos farmor och farfar). Den som njöt mest var nog ändå Hemi, hon passade på att verkligen bädda ner sig nära husse.

Pizzamiddag och sedan utevistelse med lilltjejen. Vi hade bara tänkt vara på gården och leka lite, men hon skulle ut på promenad. Vi följde med för att se vart hon ville. Helt självklart styrde hon stegen mot farmor och farfar. Nästan ända fram kom hon innan hon gav upp och ville bli buren hem. Halva tiden gastade hon "Pii, piii, pii!". Det betyder "spring, spring, spring!". Och sedan hoppar hon. Tror hon i alla fall. I själva verket böjer hon bara på knäna.

Klockan är knappt halv nio, men jag har hunnit slumra i soffan. Det blir nog en tidig kväll. Nästa veckan jobbar jag kväll och helg. Det blir bra.

Uteliv

Lång arbetsdag, med välkommen lunchdejt med Lina. God middag med familjen, rolig gemensamdusch med barnet.

I morgon är det redaktionskonferens hela dagen.

Sedan stannar vi kvar i PT:s gym. Tränar, snackar, bastar, duschar och går på restaurang vid sjusnåret.

Kanske blir till och med en svängom på något discogolv i närheten.

Det var inte i går!

(Nu måste jag gå och prova kläder, på-krogen-outfits var det inte i går jag köpte ...)

Min stora dag

Jag har funderat länge på det här inlägget och hade tänkt skriva det före hälsotestet var genomfört, men nu blev det inte så.

Det första minnet jag kan referera till i sammanhanget tar mig tillbaka till tredje klass. Vi hade flyttat från Furulund till Pitholm och jag hade bytt skola. Det var inga problem alls, jag anpassade mig fort i min nya klass och har bra minnen både från lågstadietiden på Furulund och lågstadieåret på Pitholm.

En dag åkte jag och hälsade på mina gamla klasskompisar och skulle för första gången spela fotboll på rasten. Extrasnälla som de ville vara med mig lät de mig springa fri mot målvakten. "Skjuuut!" ropade mina kamrater och jag skjöt. Efter att först ha lagt till bollen med händerna.

Hur väl de än ville kunde ju målet inte räknas.

Även om jag var aktiv i barndomen, senare har jag både tävlingssimmat och tävlingscyklat, så illustrerar detta minne ändå en känsla. En känsla av att inte vara smidig. Att inte ha fallenhet. Att vara lite rund.

En man väljer någonstans i mitten när man ska bilda lag på gympan.

Redskapsgymnastik ger mig för övrigt fortfarande svettningar bara jag tänker på det.

När barnen i mitt kvarter cyklade fram och tillbaka på gatan satt jag i sandlådan och byggde sandkakor och provsmakade dem.

Men första gången jag egentligen var överviktig kom långt senare. Jag tror jag kan placera det tidsmässigt till mitt skrivarår i Bollnäs. Dålig skolmat, ostmackor på kvällen och vin på onsdagar kombinerat med enbart promenader är inget jag håller vikten på. För så är det. Jag får inget, absolut inget gratis, utan måste kämpa för vartendaste litet hekto.

Därför är den här helt vanliga onsdagen, en helt vanlig vecka i gråa februaris slut en speciell dag för mig.

På jobbet har vi varje år ett hälsotest och för första gången har jag varit med. Det kan tyckas som en petitess, men för mig är det stort. Att vara normalviktig. Att med rent samvete kunna säga att jag är nöjd med mitt liv. Fysiskt, psykiskt, arbetsmässigt, träningsmässigt ... med allt. Bra blodtryck. Bra kondition. Bra vanor.

För att skryta lite extra: i min mätgrupp ingår kvinnor i åldrarna 20-29. Jag ligger alltså på gränsen för att byta grupp, därför har jag tuffast "motstånd" eftersom man har bättre puls vid 20 än vid 29.

På en skala mellan 1 och 5 motsvarar min kondition en femma, på väg mot elitnivå.

Min konditionsnivå motsvarar en femma. På väg mot elit.*

Det är en stor dag för mig idag. Jag visste redan innan hälsotestet att jag är normalviktig och att jag har sunda vanor. Att jag tar hand om mig och finner intresse i det. Men precis hur bra visste jag inte.

Nu tänker jag skaka av mig de där känslorna av klumpighet och mullighet (kan man skriva såhär utan att folk misstänker att man har ätstörningar eller felaktig självbild, för så är verkligen inte fallet) och bara må bra i den jag är JUST NU.

* Å, det var visst två skalor och på den andra som kanskekanske var liiite viktigare låg jag på en dryg fyra ... Men summa summarum var ändå att få hamnade i "den bästa" gruppen. Väldigt få. Och jag är en av dem.

Knip i mammahjärtat

I morse lämnade jag Siri inne på dagis. När jag klätt av henne ytterkläderna gav jag henne mössan och bad henne lägga den i sin låda. Hon grabbade tag i den och gick bestämt in i kapprummet. Drog med stor självklarhet ut sin låda - den med en stjärna på - och hivade in mössan.

Jag vet inte varför jag tänker något alls om denna händelse.



Men det var fint på något sätt.

Hon är hemma på förskolan.

Dagens miljöcitat

"Om alla svenskar en gång i veckan byter en växthusodlad tomat mot en morot, sparar det lika mycket energi som det går åt att värma 13 600 villor under ett år."


Källa: Naturskyddsföreningen

Busunge

Vad är nytt? Hon klättrar på det mesta. Är det en ny grej som ska bestigas kollar hon om morsan eller farsan är med på noterna och styr upp det hela om det skulle gå överstyr. Hon har börjat säga "Hemi" då och då. Även "Jojje" är flitigt omtalad. Vi misstänker att det är hennes kanin-snuttefilt, men är inte helt säkra.

När vi lagade fritatta till lunch klättrade hon upp på pallen och tog sig an äggen.

In Sweden they call it a kick

Äntligen! Solen värmer. Hela familjen har varit ute på isen lääänge i dag. Siri invigde lånade sparklådan och vi tog broddar på och sparkade ut på upplogade isbanan runt Fårön. Drygt en mil avverkade vi.

Jag kände livet pirra och svirra i mig. Siri pendlade fram och tillbaka i lådan, hjälpte till med hela kroppen att sparka. Sedan tog tröttheten överhanden och vi bäddade ner en sovande tjej under filt som skydd mot solen. Jag tänkte: barn som får vara med på sådana utflykter får allt en bra chans att bli trygga barn.

Blött i skorna istället för utanför skorna

I dag har följande hänt:

• Humlan tyckte det var frukostdags vid femsnåret.
• Siri klev upp runt halvsju.
• Vi har fikat på Krokodil med vänner.
• Siri har varit på sin första hockeymatch. Piteå vann.
• Jag har rensat lite i garderoberna, ett projekt jag tänkt ta mig an länge.
• Vi har nallat på sovbudgeten, shit klockan är ju halv tolv. Och vi har inte ens gjort något speciellt.

Men mest av allt har följande hänt:

• Siri har kissat i mina fina (visserligen välanvända och nötta, men ändå fina) Clarks-vinterskor. Hur det gick till? Hon ville sitta på potten, vilket hon vill ofta nuförtiden, men som vanligt utan resultat. När hon ställde sig upp och travade iväg skulle jag bara plocka undan tidningen vi läst. Sedan hörde jag några bekymrade oj-oj-ooooj.
  
  Hon kliver ofta i några av våra högskaftade skor och står och provar mössor i hallen. Men i dag hände alltså en olycka. Kissiga mockaskor känns inte det lättaste att renovera.
  
  Rackarns skitunge! Eller ska jag säga kissunge?

Jag hjärta tradera

Efterlysning

Någon som vet någon som renoverat sitt hus / bygg nytt med miljötänk i fokus? Skulle vara kul att skriva om.

Eller andra tips på inredningsreportage mottages också tacksamt.

Jag fyndar kökslampa

Om jag gör en spontan utvärdering känns torsdag som en bra föräldraledig dag. Man är lagom trött på morgontidspress och lagom sugen på mysdag med barnet. Dessutom är det ju plötsligt bara en arbetsdag till helg sedan.

I dag har vi hälsat på Sara, Sixten och Viktor i Hortlax. Trevligt som alltid. Humlan följde med och tiggde mat och låg i saccosäcken. På vägen hem svängde jag in på Kupan för att se efter något retrotyg till en klänning jag vill sy till Sirran. Hittade inget (har dock lagt bud på två på Tradera), men istället sprang jag på denna urfina lampa. Kunde inte motstå den, trots att jag inte hade någon aning om var den skulle få bo. När jag kom hem såg jag svaret på en gång. Över köksbordet såklart. Ska bara köpa till lite tvinnad, gammeldags elkabel (kolla till exempel på Nacka byggnadsvårds hemsida, under el och belysning för att få känslan). Jag är mycket nöjd.

Jag är också mycket nöjd över det stora fång vitrosa tulpaner jag fick av min kära sambo i dag. Tre buketter (en för varje tjej i familjen) hamnade i min Aalto-vas.

Pappa har varit här och ätit middag och ätit alla hjärtansdessert (mörk chokladmousse med hallon) och lekt med Siri.

Nu är det tedags.

Voff

Torsdag är min föräldraledig dag i veckan. Vi har ätit lång frukost och varit ute i blåsten på promenad. Humlan gillar inte att det flaxar i hennes öron.

Siri somnade i vagnen, så jag gick och handlade på lill-Ica, de har börjat med ekologiska, komposterbara plastpåsar. Toppen.

Nu har just gamla, goda grannens gamla, goda hund väckt Siri, så nu ska vi åka till Sara och Sixten och äta lunch.

(ps)

Lämningen i dag gick toppen.

Dagispersonalen hade pratat sinsemellan och kommit fram till att småttingarna inte klarar av att vara ute lika mycket som de andra barnen.

Anledningen till att man lämnar barnen ute på morgonen är att nästan ingen är ledsen när mamma eller pappa far då.

För Siri är det ju tvärt om. Hon är ledsen ute, men som i morse när vi går in och fröken klär av henne försvinner hon sedan runt hörnet utan att bry sig om att säga hejdå. Fröken hämtade tillbaka henne och hon viftade lite med ena handleden och försvann igen.

Därför får vi lämna inne. För att Sirilutten ska trivas.

Ute-tycka-om:et kommer. När hon blir lite större. När det blir lite enklare att röra sig ute. (Får vi hoppas.)

Annars får hon väl byta till något musikdagis. De är väldigt fascinerade av hennes musikintresse.

Debatten om min krönika fortsätter

Skribenten "Bara en mor" instämmer med "NL":s tidigare insändare om min krönika på dagens insändarsida.

"Bara en mor" kallar min krönika för jolmig och skriver "Jag har själv tre barn, men vad som är så unikt och märkvärdigt med Siri har jag totalt missat."


Och det är ju just det som är grejen, det är justprecis det hon inte förstår. Att det är precis lika mycket märkvärdigt och unikt med Siri som med alla andra barn.


Så hoppas jag att alla föräldrar ser på sina barn.


Kanske avtar åsiktsflödet kring min krönika nu. Blev uppmärksammad på att jag fått en tummen upp och när jag letade i arkivet hittade jag en till, publicerad i januari. Räknar till över femton insändare om min krönika.

Det finns en av alla dem som jag verkligen tagit till mitt hjärta. Den är som bomull kring dråpliga, raljanta ord.

Typiskt

Öppnade posten på jobbet och hittade min allra första VIP-inbjudan.

Trerätters middag, vin till maten, underhållning.

Inte för att jag skulle ha tackat ja, men inbjudan gick ut för nästan en månad sedan ...

Nu är jag hårfärgad, stavgångspromenerad, tedrucken, yogad och duschad. Klar för sängen med andra ord.

Nej men det är inte sant ...

... nu när jag varit hemma och hämtat telefonen kommer jag på att jag inte tog med mig någon lunch i dag. Moussakan, den goda, vilar hemma i kylen. Ica, here I come ...

Lågtryck

I morse var det storakrokodiltårarlämnamigintemammaneeeeej.

Dessutom noterade jag att Markus glömt mobilen hemma.

Och nu konstaterar jag att jag gjort samma miss. Måste alltså hem och hämta den efter morgonmötet.

Dag 2 i resten av livet: nedåtgående kurva på morgonfronten.

En vanlig morgon på Djupviken

Minns att jag läste och gillade "Uppdrag: Mamma" som gravid. Senare (före Siri kom) läste jag också "Uppdrag: Familj". Jag tror det var i den som jag läste om scener från en kaotisk morgon. Minns också att jag läste om två familjer som beskrev sina morgnar med klockslag i en tidning. Det hela började med välling vid fyrasnåret och fortsatte med en räcka av vakningar och stress fram till jobbstart.

Bara jag tänker på stressmorgnar får jag bränn i magen.

I morse var det ju allvarsstart här hemma på Ankarskatavägen. Så här funkar det nu: jag stiger upp 05.55, klär på mig framlagt underställ, går ner och häller upp hälften av Hemis frukost för att locka ner henne. Hon kommer ner, stretchar och äter medan jag tar på mig täckbyxor och dunjacka. Vi tar en morgonpromenad på 25 minuter. Hon äter resten av frukosten.

Jag gör frukost och dricker kaffe och läser tidningen och småpratar med Markus. Han i sin tur börjar vara klar för att cykla till jobbet, men han värmer Siris utflyktschoklad först. Det är inte ofta vi har morgnar för oss själva, Siri är ju liksom vår levande väckarklocka. Vi konstaterar att denna första-dagen-på-en-stor-del-av-våra-liv-dagar känns rätt mysig.

Siri vaknar strax före sju. Blöjbyte, toffelpåtagning, vällingfix. Vällingmys framför tv-nyheterna. Lite bus, lite dans, lite smink- och frisyrfix och påklädning, etapp 1.

Packa utflyktsväskan till dagis, träningsväska och mellanmålsväska till mig. Ytterkläder, påklädning etapp 2 och sedan ner med Siri i cykelkärran och off we go.

Är ute i god tid och lämnar lungt och stilla på dagis. Kopplar lös cykelkärran som jag lämnar där. Vinkar hejdå till frökens famn-fia och trampar mot morgonmötet. Känner att det är väldigt blött i handsken. Minns att sprinten från cykelvagnen sprättade mig på handen när jag tog lös den. Drar ur handen ur handsken och hela högerhanden är blodig, eftersom jag tydligen spräckt nagelbandet. Drar på handsken och cyklar till jobbet och letar upp ett plåster.

När jag skriver upp denna första morgon kan jag tycka att den verkar lång och med många moment. Men faktum är att det var en väldigt harmonisk och välförberedd morgon som hade kunnat rymma en eller två oförutsedda händelser och ändå flyta på bra. Jag hann till och med dricka påtår.

Hoppas på upprepning i morgon. Minus nagelbandsblod, då.

Sprang dessutom 5,5 kilometer på lunchen.

Ge mig en ballerina

Det känns som om osorterade minnen från förr gör sig påminda ofta nu. Har tänkt och pratat om Umeåtiden en hel del på sistone. I efterhand sammanfattar jag våra nio månader där med ordet tillsammans. För oj vad vi hade tid för varandra. Med varandra.

Jag tänker långa helgpromenader, köpa med fika hem. Se tv. Sitta vid datorn. Men alltid alltid vara fysiskt nära varandra, lägenheten var ju liksom inte så stor.

Både jag och Markus minns Umeå som bratid. Det enda jag inte tyckte om var sovrummet. Litet, torr luft, varmt och så gatlyktan och parkeringen utanför. Det är enda gången i mitt liv jag haft svårt att sova. Vårt eget sovrum är stort, svalt, tyst.

Har också fått minnesglimtar av en tv-serie jag såg som ung. Den kan ha varit tysk och handlade om en tjej som dansade balett. Hon hade håret samlat i en knut på huvudet och hennes pappa hade gjort i ordning ett träningsrum med såndär ledstång i något gillestugeaktigt. Hon cyklade med en stor bag över ena axeln. Givetvis var det något romantiskt med i bilden. Också hade hon nog haft problem med en vrist. Ringer det någon klocka? I så fall, snälla uppdatera mig.

För övrigt verkar GI för bra för att vara sant. Gillar maten och mellanmålen och har varit hyfsat duktig på att träna. Visserligen valde jag att äta 1,5 semla i veckan som var och lite födelsedagstårta hos Mårten och Tove i söndags men nu pekar faktiskt vågen på plus två kilo och det tycker jag är rent av oförskämt av den.

Visst har midjemåttet minskat något, men det känns ändå lite bittert. Ja, ja. Beslutet nu är att köra vidare ett tag med GI, annars får det bli gamla goda Viktklubben med portionsbegränsning och matvägning längre fram mot vårkanten.

Plättar och annat viktigt

Lat lördag utan förpliktelser. Bion i går var riktigt bra. Otroligt snygga miljöer, vacker kostym, otroligt tjusigt filmspråk. Lite naturgodis och nedsuttna biostolar. Sedan middag med vuxenprat på 1906.

I dag har vi gått en sväng på stan och inhandlat lite presenter. Siri somnade i bilen hem och sov ute i barnvagnen medan vi åt lunch och fikade varsin semla (jo, riktigt GI-syndande här).

Under eftermiddagen ställde sig Markus och stekte hjärtplättar (han skulle nog säga pannkakor). I kväll åker vi på 33-årsfest. Kanske tar jag ut Humlan på en springtur innan dess.

Soppa och texter

Den här hemmadagen har gått fort. Så fort. Jag har skrivit tre texter till tidningen, alltid dessa deadlines. Men det är ju kul. Också. Och jag behöver kniven på strupen för att prestera. Så är det bara.

Har nyss kommit hem från träning, fyra kilometers löpning och sedan pump och därefter bastu och dusch.

Imorgon får min stortjej vara hemma från dagis, vi ska åka till Skellefteå och träffa släktingar. Det blir skoj. Sedan på kvällen ska jag på dejt. Jag och Markus ska gå på bio och se "Försoning" (mitt val) och sedan ska vi dinera tillsammans på 1906.

Och så soppan då. Här kommer receptet, ur minnet.

Morotssoppa med rostade cashewnötter

Hacka en vitlöksklyfta, en gul lök, lite färsk ingefära och fyra normalstora morötter.

Fräs tillsammans med 1,5 dl röda linser samt kummin och chilipulver.

Häll sedan i sex deciliter grönsaks- eller hönsbuljong och låt puttra cirka tio minuter.

Ta av från plattan och mixa den hyfsat slät.

Sätt tillbaka på värmen och slå i en burk kokosmjölk. Salta och peppra efter smak.

Under tiden soppan puttrar kan man göra nötterna: Häll lite olivolja över en deciliter cashewnötter och strö över chilipulver och vänd runt.

Rosta i ugnen, 175 grader, i en kvart.

Strö över två matskedar kokosflingor när du tar ut dem. Salta.

Servera soppan med grovhackade nötterna - och ett gott bröd för de som inte äter GI.

Perfekt filmdag

Visst längtar jag efter Sirisötan på dagarna, men samtidigt är det skönt att få egen tid.

Så här har min dag sett ut i dag: gick och lämnade Siri strax före nio. Hon grät lite när jag gick, men tystnade efter några steg. Gick hem, laddade Mary J Blidges nya i mp3-spelaren och tog Humlan på snabb stavgångsrunda.

Åkte och handlade mat på Ica i stan, städade undan här hemma. Sedan inträffade dagens höjdpunkt. Jag åt lunch framför tv:n. Perfekt filmväder, sådär grådassigt ute gjorde "En ung Jane Austen" till en perfekt tisdagssysselsättning. Sedan gjorde jag middagen (morotssoppa med ingefära, vitlök, röda linser, buljong och kokosmjölk samt chili- och kokosrostade cashewnötter) klar innan jag gick och hämtade Sirran. Att vara hemmafru är rätt lyxigt emellanåt.

Jo, hann visst sy min svarta kjol klar också.

På morgonsamlingen i kåtan hade Siri brytit ihop och gråtitgråtitgråtit, så hennes inskolningsfröken hade gått in med henne. Och direkt de gick in genom dörren så var allt bra igen. Lunch - god aptit, sömn - somnade direkt och sov gott, semla till mellis - gick ner i ett nafs. När jag hämtade henne satt hon ute på gården bredvid en kastrull med lite snö i botten.

Fårskinnstofflorna

Siri är tillbaka på dagis. Hon ville inte hålla fröken i handen, ville inte ta med sin utflyktsryggsäck med tuggummirosa minitermos, macka och päron- och torkad aprikossallad. Ville inte släppa mamma. Men jag gick. Och hon grät i frökens famn. Fem steg bort tystnade gråten och hon var glad igen. Det kändes skönt att tårflödet tog slut fort och jag kunde vinka hejdå från vägen.

Själv har jag stavat med Hemi till tidningen för att hämta recensionsskiva, dammsugit hela huset (element, bakom sofforna, i sofforna ...), plockat undan, slagit igång en tvättmaskin, läst ut en bok, ätit lunch och druckit kaffe, skrivit ett handskrivet brev till en vän, bäddat ... och surfat lite såklart.

Nu: påtår och sedan ett yogapass.

Helgen som förflutit då? Tränade i lördags, sprang drygt två kilometer, körde pump 45 minuter och spinning 30 minuter. Mötte upp familjen och vänner på Krokodil och åt lunch. Fick sedan en stund för mig själv på stan. Medan jag lagade middag åkte Siri och Markus iväg till Vallsberget och åkte pistmaskin. Sedan kom Marcus och Carol och Terese och Tomas med varsin matpaj och så åt vi tillsammans.

Söndag åkte Markus på Vallsan och jag promenerade tjejerna (vi glömde Siris "tooo-ooo-ooteee!" som hon själv säger hemma, så hon bröt ihop och grät och grät och grät, blev inte ens glad av att få gå själv. Så jag bar henne halva vägen hem. Har jag ju fixat förr, men det är sådana gånger man känner sig lite ensam). Ibland är det svårt att få ihop, tycker jag - det där med att både få tid för sig själv men att ändå hinna göra något tillammans också.

Sedan åt vi god söndagsmiddag och slappade. Jag och Hemi tog en skön kvällspromenad i vinterstilla kvarter.

Sykunskap

Storm och hemmaläger i dag. Men i eftermiddag ger vi oss banne mig ut för lite miljöombyte, för då ska det after workas med mormorn i familjen.

På förmiddagen har vi sytt lite, jag och Siri. Jag håller på med en svart trikåkjol. Siri leker med knappnålar och travar små pärlor på varandra, snacka om precisionsarbete. Klossarna på bvc är ju peace of cake i jämförelse ; )

I går hälsade jag på Sanna och hennes nyfödda son Aron. Jag hade tur och fick gosa en massa med honom. Och snusa. Och stryka på kinden. Så fin! Och tänk, han hade ett par av Siris byxor på sig.

Efteråt hade jag lite träningsvärk i armen, tänk att jag bär runt på en 11,4 kilos här hemma, men det är en liten trekilos som ger mig armkramp ... Det var i alla fall mysigt och fint att få umgås med dem några stilla mitt-på-dagen-timmar.

Siri vilar för tillfället middag i spjälan och Markus och Hemi gör detsamma, fast på soffan. Själv ska jag läsa igenom morgondagens krönika en gång till och sedan jobba på med Liza Marklunds "Livstid". Den ska nämligen tillbaka till bibblan på måndag.